31+0 :)

Höll på att glömma veckans magbild! Tror att jag står konstigt för jag tycker att det inte händer någonting… Eller så är det bara jag som är van min bula numer :)

Är jätte trött nu och har varit hela dagen och jag misstänker att det beror på att jag hållit igång i två dagar nu. Inte fysiskt men mentalt vilket kan vara nog så jobbigt när man ligger här ;)

Mathias och Marcus kom hit i morse med den nu mera traditionella söndagsfikan. Idag bjöd dom på prinsesstårta :) Supermysigt och supergott :) Innan lunch var det dags för ett ctg. Marcus har inte varit med på det tidigare och för Mathias var det verkligen första gången så det var jätte roligt. Och som vanligt bjöd lillen på en liten dans tillsammans med dosorna på magen :)

Det känns lite tufft bitvis med min enorma hemlängtan men det kan kännas bra emellanåt också så jag försöker fokusera på dessa stunder. Jag är otroligt glad att allt detta händer nu och inte för ett år sedan eller tidigare. När jag mår mindre bra som igår så blir jag inte rädd som jag har blivit tidigare. Tidigare har jag blivit livrädd och trott att nu är depressionen är på g och varit rädd att det skulle hålla i sig under hela vintern. Men nu så tänker jag inte alls så. Jag identifierar mig inte med säsongsdepressionen, den är en del av mig men en väldigt liten del och jag vet att stunderna jag är nere behöver inte vara länge. Om jag tillåter det så kan jag åtminstone för en stund må lite bättre bara en minut senare. Allt som hänt kring Doris, graviditeten och tiden efter har lärt mig otroligt mycket om mig själv och hade det inte varit för henne så hade jag nog haft det 1000 gånger svårare under en sån här period.  Jag är jätte tacksam för allt hon lärt mig. Hon lärde mig saker under sin korta tid på jorden som annars hade tagit mig många många år att lära mig. Så tack så jätte mycket för din underbara gåva älskade dotter <3 Du är verkligen mäktig och magisk <3

En bra vecka

Jag har haft några väldigt trevliga dagar och det känns som om detta kommer vara en väldigt trevlig vecka.

Undersökningen var ju inte det roligaste kanske men som sagt så känner jag mig väldigt lugn i alla fall. I onsdags kom Jill, min psykolog på besök. Det var jätte roligt att få träffa henne och hon är så mysig på något vis. Känns som om hon är så mån om hur jag har det så när denna lilla skrutt kommer ut så ska jag ringa och berätta vad det blev :)

Samma dag var Marcus ledig så han kom förbi med världens godaste smoothie från the Juice Bar (tror jag att det heter) på a6 och så hade han med sig en strut med chokladpraliner från Åre choklad. Älskar dom! Så när vi åker upp till Jämtland i jul så måste vi försöka ta oss till deras lilla fabrik i Åre :)

Igår fick jag besök av en tjej som heter Elin som jag träffade via Spädbarnsfonden strax efter att Doris föddes. Hon har fått ett barn med hjälp av cerklage och är gravid igen och har också cerklage. Jätte roligt att hon ville komma förbi och säga hej och så var det roligt att träffa någon som har cerklage, vi är ju inte så många. Hon hade med sig äpple och kanelmuffins som var supergoda! Den här veckan känns verkligen lyxig måste jag säga. Hembakta muffins, smoothie och Åre choklad. Inte helt fel måste jag säga ;)

Och för att lyxa till det ännu mer så kom Marcus sen och vi åkte ner till cafét, tog en liten fika och en liten promenad runt sjukhuset, dvs Marcus promenerade och skjutsade mig i rullstol ;)

Just nu längtar jag så otroligt mycket tills detta är över! Marcus har börjat göra iordning det sista hemma och jag är så otroligt nyfiken på hur det kommer se ut! Har ingen aning. Jag vill så otroligt gärna vara ute i denna underbara höstluft. Och jag vill så väldigt gärna få åka hem med en liten bebis och promenera med barnvagn. En kvinna som legat inne med havandeskapsförgiftning kom in och visade oss sitt lilla underverk, visade oss vad det är vi ligger och väntar på. Blev fruktansvärt bebissjuk :) Men än får min skrutt inte komma ut. Först och främst ska vi nå 2000 g vilket förhoppningsvis är nått till v 32-33 kanske. Sen blir nästa mål v 34 och slutligen cerklageklippet v 36. 5 veckor till! SKA klara det! (Haha, försöker peppa mig själv här ;) ).

Vad lustigt det är hur ens eget huvud kan ställa till det. Igår och idag när dom lyssnade på hjärtljuden var dom mycket lägre än dom varit tidigare, mellan 110-130 slag/min. Tidigare har de pendlat mer kring 120-160 slag/min. Jag vet att det beror väldigt mycket på när man lyssnar på ljuden, om barnet vilar så är hjärtslagen lägre. Men ändå så kan jag bli liiiite orolig. Vilket är väldigt larvigt eftersom skrutten rör sig lite mest hela tiden. Det är inte ofta som det är lugnt längre stunder. Nu på morgonen har h*n t.ex slagits mot cerklaget så det känns som om det är någon som sticker mig med en nål i tappen och sparkat och tryckt mot revbenen så jag är lite öm. Så, att tro att det skulle vara något fel på bebisen är ju egentligen näst intill absurt, men som sagt, ibland ställer huvudet till det.

Jo, tillbaka till veckan (blev lite rörigt inlägg det här…). Kommer få ett väldigt bra avslut på veckan då min kära bror kommer på besök! Ska bli så roligt att träffa honom! Det var längesen nu, halvår sen kanske? Så det ser jag väldigt mycket fram emot :D

Älskade Doris <3

Jag har tänkt mycket på Doris senaste tiden. Hon kommer upp i mina tankar så  fort jag tänker på kommande förlossning och så läste jag en blogg där en tjej miste sin son som föddes runt 22+0. Men dom skickades upp till Umeå för där försöker dom rädda barn från 22+0. Som vanligt så känns det som om vi snubblade lite vid målsnöret men efter att läst hennes berättelse så är jag så glad att hon slapp kämpa. Allt gick så fort och hon mådde bra hela vägen vilket jag är så otroligt tacksam för. Men jag saknar henne ofta och tänker på henne ofta. Jag känner mig så stolt över min lilla tjej och som vilken stolt mamma som helst så vill jag visa mitt älskade barn. Så här kommer en bild på min vackra tjej <3

Känns så overkligt att vi faktiskt kommer få hålla i en livslevande bebis inom bara några veckor. Ligger ibland och funderar på hur det kommer bli men jag har ingen aning om hur det skulle kunna kännas eller hur jag kommer reagera. Det enda jag vet är att jag känner en enorm tacksamhet över att kommit så här långt och börjar verkligen känna att det här kommer gå bra, att vi kommer få med oss ett litet barn hem. Idag är det exakt ett år sedan vår väntan på en bebis började. Det har varit en lång resa som snart är över. Vi har hunnit med mycket under dessa månader, två underbara barn. En underbar dotter och en liten skrutt som jag inte än har fått träffa än. Älskar er mer än jag någonsin kommer kunna förklara <3

En tuff morgon…

Tack så jätte mycket för alla kommentarer! Ni är underbara och jag blir så glad varje gång jag läser era peppande och varma ord :)

En dag som denna behöver jag dom extra mycket. Hela morgonen har jag mått mindre bra, lite förkyld (vilket jag INTE vill vara om förlossningen skulle gå igång och jag vill verkligen inte smitta min rumskompis som är längre gången än mig och som också riskerar att föda när som helst) och allmänt låg. Det är alldeles för mycket som pågår utanför sjukhuset och som blir alldeles för mycket för att hantera själv i en sjukhussäng. En nära släkting visade sig ha cancer. Man vet inte hur allvarligt det är men jag är livrädd att inte få träffa denna person igen eller att h*n inte skulle få träffa min lilla skrutt. En person i familjen känns det verkligen inte bra med just nu och jag känner att det är väldigt svårt att prata med x medan jag delar rum med en annan tjej.

Marcus är väldigt stressad och det har jag all förståelse i världen för men det är jobbigt att ligga här och inte kunna hjälpa honom och se att han verkligen inte är lycklig just nu. Och just nu är jag också allt annat än lycklig.

Som jag nämnde tidigare så är Doris mycket i mina tankar för tillfället. Inte så mycket att jag specifikt tänker på henne men hon dyker ofta upp. Jag och min rumskompis pratade om henne en del igår vilket gick bra men hon dyker också upp varje gång jag läser eller funderar kring kommande förlossning och då genomgår jag hela förlossningen med Doris. Jag läste till exempel om smärtlindring och om morfin. Där stod det lite om de negativa delarna vilket jag upplevde just då. Bland annat att man blir dåsig och kan få minnesluckor. Det gör så ont i mig att veta att det finns delar efter att hon kom ut som jag inte har något minne av.

Det är alldeles för mycket att hantera för tillfället och att jag inte har möjlighet att prata själv med någon gör det hela så mycket svårare. Just nu ligger jag i sängen och döljer mitt rödgråtna ansikte bakom datorskärmen för jag är rädd att besvära min rumskompis. En barnmorska kom in och det måste varit omöjligt att missa mina tårfyllda ögon men hon sa inget. Just nu vill jag bara gömma mig någonstans eller få prata med någon, någon som inte besväras av mina ord eller mina tårar.

Tillbaka igen på gott och ont

Nu är jag framme i Jönköping och direkt jag kom hit så saknade jag Linköping. Visade sig att jag ska dela rum med tre andra så snart det blir en ledig plats. Tydligen finns det inga singelrum på bb-avdelningen. Känns trist… Det kan bli hur bra som helst, kanske är det jätte trevliga människor som jag kommer ha jätte roligt med men jag har som vant mig och gillat att ha ett eget rum som man kan bo in sig i. Just nu är jag less men så är det första dagen här och det verkar ta 2-3 dagar innan jag ställt om mig. Så det blir nog bra till slut.

Idag var första gången som jag kände att jag bara önskar att jag inte var gravid längre. Inte att lillen skulle födas nu men att jag kunde snabbspola tills jag får åka hem med min bebis. Lite less på att ligga ner, inte få frisk luft, ta alla tabletter och sprutor, oron, ensamheten. Ja, allt. Usch vad negativ jag är just nu men det blir bättre. Kan kännas bra imorgon igen, det vet man aldrig. Men så här känns det just i denna stund.

Måste lägga till något positivt i alla fall. Tappen är oförändrad :D Har nu hållit sig på 13 mm i 3 veckor så jag hoppas att det fortsätter så :)

Hopp?

Idag gick tiden väldigt lååångsamt. Faktiskt fösta dagen sen jag blev inlaggd som jag känner så här.
Blir så fruktansvärt dåsig så gör jag något så somnar jag och gör jag inget så blir jag less. Men men, det blir väl bättre. Nu vill jag bara få bli flyttad från denna förlossningssal till ett ”normalt” rum, har jag tur så kanske det finns tv i alla fall.

Håller fortfarande på att försöka smälta det barnläkaren sa igår. Han var inte allt för optimistisk men jag har beslutat att jag måste vara det annars kommer jag gå under. Om jag inte har hoppet, vad har jag då?

Nojig under vilodag…

Min älskade lilla skrutt kan verkligen konsten att skrämma livet ur mamma. Det brukar alltid vara full fart minst en gång om dagen, så där så magen hoppar hit och dit, och där emellan brukar det komma lite livstecken som att bara visa att allt är okej. Men inte igår. Kände något litet, litet ett par gånger under dagen och gud så orolig man kan bli! Tänkte att om h*n inte gett några starkare livstecken innan läkaren kommer så ska jag ta upp det. Men nu fick jag en lite längre serie med slag och sparkar, inte så starka men jag känner mig lugnad för stunden :) Det har hänt två gånger sen lillen började sparka som h*n tagit en vilodag och oj så nervös jag varit båda gångerna ;)

En bra dag :)

Som rubriken säger så har det varit en bra dag. Trots en natts dålig sömn på grund av väckning var fjärde timme för spruta, så vaknade jag på ett ganska bra humör. Sen såg jag att jag fått en jätte mysig kommentar från Lotta som jag lärde känna under en fotokurs på Peace & Love förra året. Hon nämnde även mig i ett inlägg på sin blogg som gjorde mig jätte glad, inlägget kan ni läsa här. Vill även tacka alla för alla snälla kommentarer, de som nämnt mig i sin blogg och alla snälla ord på facebook, via sms och som ringt. Det betyder så mycket att veta att ni tänker på oss och håller tummarna :)

Sen fick jag en god frukost, läste en bra bok som jag fått av Marcus familj, Hungerelden heter den. Sen fortsatte min vanliga rutin med sprutor och mat. Var lite orolig ett tag då jag fick mycket sammandragningar redan efter en knapp timme efter en spruta så barnmorskan pratade med läkaren men de kunde inte göra något just nu då jag redan får högsta dosen och som det verkar så blir inte tappen påverkad av dessa sammandragningar. Så om det inte förändras mer eller om det inte börjar göra ont så fortsätter vi med samma dosering, så nu får jag helt enkelt lita på läkaren och inte känna efter så mycket för då kommer jag bli sjuk av oro och det är ju inte bra det heller. Så efter det så har jag bara försökt fokusera på att slappna av.

En bra distraktion från mitt oroande kom ifrån Emilia som tittade förbi med muffins och milkshake :) Jätte roligt att hon kom förbi en stund och hon hade inte kunnat välja ett bättre tillfälle :)

Nu ligger jag och väntar på att min älskade Marcus ska sluta så jag får träffa honom en sväng. Han är helt underbar och jag blir verkligen förundrad över hur bra vi tillsammans klarar av krissituationer. Det är som om vi helt plötslig förstår varandra fullt ut och stöttar varandra till 100%. Jag är så tacksam att det är så med tanke på allt som hänt i år och jag är så otroligt glad att jag har honom <3

Så som sagt, det har varit en bra dag här på sjukhuset :) Och tänk, nu har det snart gått ännu en dag :D

Inläggning

Var på läkarundersökning i morse vilket resulterade i inläggning på sjukhuset i minst några dagar. Tappen är ungefär lika lång som tidigare men har öppnat sig ner till cerklaget. Om jag fortsätter öppna mig så kanske jag skickas till Linköpings universitetssjukhus. Men först och främst väntar jag på läkaren och ska se vad han har att säga. Ligger just nu på förlossningen och tyvärr så får man antagligen inte ha telefonen på så det kanske blir dåligt med uppdateringar. Fortsättning följer…

Det snurrar…

Klockan är strax innan 4 och jag kan inte sova. Tror jag varit vaken sen 2 ungefär och nu verkar det vara omöjligt att somna om.

Tankarna snurrar och jag börjar känna mig nervös. Nervös och rädd över risken att mista detta barn också. Nervös över att göra iordning. Vore fruktansvärt att komma hem utan bebis till en lägenhet anpassad för ett barn. Nervös över att min kropp inte klarar av att bära ett barn.

Men jag försöker tänka positivt och ta det som det kommer. Att tappen är påverkad betyder inte så mycket än så länge. Har vi tur så räcker det med ordentligt med vila och om den skulle fortsätta att förkortas så har läkarna i alla fall koll på oss. Så oddsen att det ska gå bättre denna gång är otroligt mycket högre.

Just nu önskar jag att vi hade haft våra familjer lite närmre, mycket för Marcus skull. Det är ganska mycket som vi vill göra om i lägenheten, eller inte så mycket för två personer men för en och skulle det dessutom bli att jag blir inlaggd så känns det som om det blir lite väl mycket för en person att bära med renovering, jobb, nervositet och oro. För mig vore det självklart skönt att ha familjen nära men det vore minst lika skönt att veta att Marcus får stöd och hjälp i det prakitska då jag inte kan göra det. Det är väldigt jobbigt att veta att jag inte kan hjälpa honom… Men ingen av oss vill ju riskera något så det får väl helt enkelt vara så här ett tag till. Så därför hade det varit skönt att veta att stöd och hjälp finns att få av familjen. Dom gör redan så gott dom kan men det hade varit skönt att ha dom här.

Inlägget är skrivet på mobilen och jag är trött så därför kanske det blir lite stavfel och rörigt men förhoppningsvis så förstår ni i alla fall :)