Klockan är strax innan 4 och jag kan inte sova. Tror jag varit vaken sen 2 ungefär och nu verkar det vara omöjligt att somna om.
Tankarna snurrar och jag börjar känna mig nervös. Nervös och rädd över risken att mista detta barn också. Nervös över att göra iordning. Vore fruktansvärt att komma hem utan bebis till en lägenhet anpassad för ett barn. Nervös över att min kropp inte klarar av att bära ett barn.
Men jag försöker tänka positivt och ta det som det kommer. Att tappen är påverkad betyder inte så mycket än så länge. Har vi tur så räcker det med ordentligt med vila och om den skulle fortsätta att förkortas så har läkarna i alla fall koll på oss. Så oddsen att det ska gå bättre denna gång är otroligt mycket högre.
Just nu önskar jag att vi hade haft våra familjer lite närmre, mycket för Marcus skull. Det är ganska mycket som vi vill göra om i lägenheten, eller inte så mycket för två personer men för en och skulle det dessutom bli att jag blir inlaggd så känns det som om det blir lite väl mycket för en person att bära med renovering, jobb, nervositet och oro. För mig vore det självklart skönt att ha familjen nära men det vore minst lika skönt att veta att Marcus får stöd och hjälp i det prakitska då jag inte kan göra det. Det är väldigt jobbigt att veta att jag inte kan hjälpa honom… Men ingen av oss vill ju riskera något så det får väl helt enkelt vara så här ett tag till. Så därför hade det varit skönt att veta att stöd och hjälp finns att få av familjen. Dom gör redan så gott dom kan men det hade varit skönt att ha dom här.
Inlägget är skrivet på mobilen och jag är trött så därför kanske det blir lite stavfel och rörigt men förhoppningsvis så förstår ni i alla fall :)
melindaeriksson 