!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag får åka hem på fredag!!! :D Känns helt otroligt att dagen då jag får lämna sjukhuset snart är här! Helt ofattbart! Så nu blir det till att göra klart det sista på filten och snart börja packa (det är en del…).

Marcus kom hit på morgonen och vi var sen iväg och mätte vår lilla skrutt för sista gången i magen. Allt såg bara bra ut och den lille väger nu ca 2100 g och följer sin kurva perfekt. Marcus hade lite svårt att se vad som var vad och jag kan förstå honom eftersom han inte varit med på ett ultraljud sen v 25 och det betydligt mycket svårare att se vad som är vad nu när den är så stor. Det blir mest ett virrvarr av lemmar och suddiga konturer. Jag som sett den varannan vecka sen v 23 tycker väl inte att det är fullt så besvärligt. Denna gång kunde man se en hand som lekte med navelsträngen. Så mysigt när man ser sånt :)

Det blev däremot ingen mätning av tappen eller bokning av cerklageklipp utan det kommer göras på onsdag istället. Längtar! :D Och nu har jag inga restriktioner här inne på avdelningen! Så jag får traska runt hur mycket jag vill och kommer äta måltiderna i matsalen. Om jag ska ut så är det fortfarande rullstol som gäller men helt ärligt så tror jag inte att jag skulle klara av att gå så långt :P

Det ska bli spännande att se om tiden kommer gå ruskigt långsamt eller om allt kommer rulla på som vanligt fram till den mest efterlängtade dagen på väldigt länge. Dagen som jag aldrig trodde skulle komma, dagen då jag får åka hem som gravid :)

33+0 :)

Ännu en vecka. Tiden går riktigt fort nu faktiskt, denna vecka har gått väldigt fort och detta trots att jag har gått och längtat och väntat på morgondagen.

Dagen fick en väldigt bra start med frukost på sängen (som alla andra dagar i och för sig :P ) och Disneydags. Efter det blev det veckans CTG och en lång och härlig dusch. Här någonstans försvann all min energi då lillen legat och tryckt på blåsan hela natten som resulterat i många toalettbesök = lite sömn. Så jag håller nu tummarna att den positionen undviks under kommande natt :) Men efter en härlig tupplur så känner jag mig mer vid liv igen.

Känns otroligt bra och betryggande att nått 33 hela veckor. En tidigare rumskompis fick barn i 33+2 och nu andra barnet bara några dagar senare. Denna gång verkar det vara lite tuffare men det går ju bra när dom föds under denna vecka. Klart att det blir upp och nedgångar men det är ju enorm skillnad mot att födas i v 28. Så just nu känner jag mig helt lugn över att detta kommer gå bra :) Men som det känns nu så är det nog ingen risk att en förlossning skulle komma igång inom närmsta veckan. Jag är mer rädd att jag kommer gå tiden ut…

En annan tidigare rumskompis kom förbi här idag med sin nyfödde son. Hon  var här bara över en natt då hon hade klippt sitt cerklage. Hon hade börjat få väldigt ont av det så det klipptes redan runt 34+0. Då fick hon höra att – Ja, nu kommer förlossningen snart komma igång – och det trodde nog hon också. Men tji fick dom för han ville inte komma ut förrän på sitt beräknade förlossnings datum. Hon fick sin dotter i v 30 så hon var inställd på att även denna skulle komma lite tidigare. Så allt över 34+0 kändes som övertid. Så kommer det nog kännas för mig med dagen cerklaget klipps. Nytt mål är förresten v 37+0 för tydligen så är v 36 en vilovecka för barnet, veckan då den laddar för förlossningen. Det innebär att barn som föds då kan ha mer problem med att komma igång med amningen och liknande för att dom är så trötta, berättade hon. Så jag hoppas att vi får den veckan att ladda innan dagen d :)

30+0!! Är det verkligen sant?!

Nu har vi nått mitt mål, mitt drömmål som kändes ouppnåeligt från början. Ett mål som det kändes som om bara jag verkligen trodde på. Eller, jag var tvungen att tro på det för hade jag bara lyssnat på läkarna så hade jag nog blivit deprimerad.

Men nu är vi här och det känns helt fantastiskt! :D Nu är det bara 6 veckor kvar till det stora slutmålet sen är det fritt fram för lillen att komma. Jag har nu varit inlagd i 8 veckor så 6 veckor till känns inte helt ouppnåeligt men man vet ju aldrig med denna livmoder och tapp, vad som helst kan hända. Så första delmålet nu blir v 32 och därefter v 34 så får vi väl se vad som händer :)

Appropå vår lille skrutt. Igår var tanken att jag skulle få åka ut en sväng men det vågade jag inte i och med att jag har haft en del sammandragningar senaste dagarna. Ibland har dom kommit tätt men sen helt plötsligt har det gått en timme till nästa så det har endast blivit en spruta. I fredags tyckte jag själv att det var dags för en spruta så livmodern fick slappna av en stund men läkaren som jobbade då tyckte vi skulle göra en ctg-kurva först. För er som inte vet vad det är så spänner man på två dosor på magen, en som registrerar bebisens hjärtljud och och som mäter sammandragningarna. Barnmorskan som satte dom spände åt ganska rejält vilket inte fungerade över huvudtaget. Det blev sån fart på lillen att jag inte trodde maskinen skulle kunna registrera någonting. Herregud vad den sparkade och boxades! Man såg hur dosorna for runt på magen :) På en halvtimme så var det knappt en lugn minut vilket gjorde att hjärtljuden inte registrerades som de skulle. Det är verkligen en livlig liten krabat som lever i min mage så fortsätter den så här efter födseln då kommer jag och Marcus få fullt upp :)

Har inte tagit dagens magbild än så den kommer lite senare :)

My roomies och en liten utflykt

Nu är det fullt hus här igen. Min kära rumskompis är tillbaka sen några dagar och även min första rumskompis har fått komma tillbaka från Solna. Jätte kul att hon är här och har kommit så här långt. Idag fick vi även ett nytt tillskott i rummet. En kvinna som har åkt på havandeskapsförgiftning. Hon var väldigt less, vilket jag kan förstå, för hon har tid för ett planerat kejsarsnitt på fredag så det är klart att det känns trist att bli inlagd så nära inpå. Det roliga är att hon nämnde att hon hade varit inlagd under en tidigare graviditet, 4 veckor vilket hon tyckte kändes som en evighet. Därefter frågade hon oss hur länge vi varit här. 3 veckor, drygt 5 veckor och jag 7 veckor. Stackarn kände sig lite dum efter det som gnällt på sina veckor. Vad konstigt det ska kännas att komma hit när man är i v 37+? och har förövrigt haft en problemfri graviditet, till ett rum med kvinnor som länge haft problem med prematura värkar, en tapp som inte vill hålla ihop riktigt och som antagligen hade behövt ett cerklage och en som nyligen mist sitt barn och har varit halvt och helt sängliggande sen cerklaget sattes. För jag kan förstå att det känns fruktansvärt trist att bli inlagd så nära inpå snittet och att det kändes jobbigt att vara inlagd i 4 veckor. Men sen att hamna i en sal med kvinnor som är tacksam för varje dag som går här på sjukhuset och är jätteglad så länge man slipper hamna nere på förlossningen måste bli en väldig kontrast.

Något helt annat. Idag fick jag åka ut första gången sen jag blev inlagd!! Har bara en gång fått ett par minuter ute i friska luften och det var tre veckor sedan så det var helt underbart. Marcus skjutsade ut mig i rullstolen så satt vi i knappt en timme och njöt av solen. Jag passade även på att njuta av vad som antagligen är en av dom sista rosorna denna sommaren :) Jätte mysigt :D

Ingenting är omöjligt!!!

En riktigt bra dag idag :D Inte nog med att jag är lycklig över att gått över 28 veckor utan nu är jag även lyrisk över en undersökning som gjordes idag.

Egentligen så brukar läkaren göra tappkoll i slutet av varje vecka. Senaste som gjordes var i onsdags och den var ju inte allt för munter, 8 mm tapp (inte mycket att hurra för…). Idag så överraskade min läkare mig med att göra ännu en undersökning. Jag vet inte riktigt varför men jag misstänker att det hade något att göra med förra veckans resultat. Men jag är väldigt glad att den gjordes för nu är den slutna delen av tappen ca 19 mm!!! Blev väldigt chockad när jag såg siffrorna på skärmen! Aldrig hade jag vågat drömma om att den faktiskt skulle dra ihop sig så pass mycket, den är till och med längre än när jag blev inlagd för 6 veckor sedan! Sen förra veckan så har jag varit inställd på att skrutten kommer när som helst och har bara väntat på att se en blödning, på grund av att en förlossning är igång eller att det skulle bli sånt tryck så cerklaget börjat skära in. Men nu har jag återigen hoppet uppe om att få komma till v 30 och kanske längre till och med. Känns helt underbart!!!

Men jag försöker att inte gå händelserna i förväg så nu ska jag fokusera på nästa delmål, 30+0 och 1500 g. Fick nämligen reda på att detta är en ganska stor gräns vad gäller hur mycket undersökningar som barnet kommer utsättas för. Om man inte uppnår detta så blir det röntgen, ögonundersökningar mm. Så det hade varit skönt att komma dit först och främst. Nästa blir 2000 g. Om barnet skulle ligga i säte så finns då möjlighet att ändå föda vaginalt (efter att röntgat bäckenet för att se om det finns tillräckligt med plats). En annan, tråkig anledning till att jag vill gå så länge är att det blir mycket lättare att försäkra sitt barn om den väger över 2 kg. Det finns många som det gått bra för i alla fall men det är även många som haft problem med detta eftersom försäkringsbolagen anser väl att det är större risker för dom att försäkra ett så pass litet barn då det kan bli komplikationer och det skulle ju bli dyrt för dom. Usch vad trist det är med sånt där men tyvärr så är det den bittra sanningen… Så, för barnets skull och för att slippa bråka med försäkringsbolagen så skulle jag vara fantastiskt glad att få uppnå dessa mål. Men just nu känns det inte så omöjligt. Just nu känns inget omöjligt :)

Eftersom det var en sån bra dag idag så bjuder jag på denna bild, en lycklig Melinda och en växande skrutt :)

En tuff morgon…

Tack så jätte mycket för alla kommentarer! Ni är underbara och jag blir så glad varje gång jag läser era peppande och varma ord :)

En dag som denna behöver jag dom extra mycket. Hela morgonen har jag mått mindre bra, lite förkyld (vilket jag INTE vill vara om förlossningen skulle gå igång och jag vill verkligen inte smitta min rumskompis som är längre gången än mig och som också riskerar att föda när som helst) och allmänt låg. Det är alldeles för mycket som pågår utanför sjukhuset och som blir alldeles för mycket för att hantera själv i en sjukhussäng. En nära släkting visade sig ha cancer. Man vet inte hur allvarligt det är men jag är livrädd att inte få träffa denna person igen eller att h*n inte skulle få träffa min lilla skrutt. En person i familjen känns det verkligen inte bra med just nu och jag känner att det är väldigt svårt att prata med x medan jag delar rum med en annan tjej.

Marcus är väldigt stressad och det har jag all förståelse i världen för men det är jobbigt att ligga här och inte kunna hjälpa honom och se att han verkligen inte är lycklig just nu. Och just nu är jag också allt annat än lycklig.

Som jag nämnde tidigare så är Doris mycket i mina tankar för tillfället. Inte så mycket att jag specifikt tänker på henne men hon dyker ofta upp. Jag och min rumskompis pratade om henne en del igår vilket gick bra men hon dyker också upp varje gång jag läser eller funderar kring kommande förlossning och då genomgår jag hela förlossningen med Doris. Jag läste till exempel om smärtlindring och om morfin. Där stod det lite om de negativa delarna vilket jag upplevde just då. Bland annat att man blir dåsig och kan få minnesluckor. Det gör så ont i mig att veta att det finns delar efter att hon kom ut som jag inte har något minne av.

Det är alldeles för mycket att hantera för tillfället och att jag inte har möjlighet att prata själv med någon gör det hela så mycket svårare. Just nu ligger jag i sängen och döljer mitt rödgråtna ansikte bakom datorskärmen för jag är rädd att besvära min rumskompis. En barnmorska kom in och det måste varit omöjligt att missa mina tårfyllda ögon men hon sa inget. Just nu vill jag bara gömma mig någonstans eller få prata med någon, någon som inte besväras av mina ord eller mina tårar.

Uppdatering 26+5

Oj, insåg att det verkligen är dags för en uppdatering!

Här är det lugnt. Skrev i förra inlägget att jag inte vill ha någon rumskompis. Nu har jag hunnit avverka en och jag känner att jag saknar sällskap. Vad underligt att man vänjer sig så otroligt snabbt ibland. I tisdags kom en kvinna som låg inne pga sammandragningar och kort tapp. Hon var jätte trevlig och jag kände ganska fort att det var inte dumt i alla fall med sällskap. Dagen därpå skickades hon till Solna (!) eftersom hon hade nästan en vecka kvar till 26+0. Fy vad jobbigt att behöva åka så långt! Känner att jag hade väldig tur och är otroligt tacksam att jag bara behövde åka till Linköping. Annars kanske jag hade träffat Marcus 1 gång på tre veckor. Hoppas verkligen att jag får träffa henne nästa vecka igen så allt har gått bra.

Nu ser det ut som om jag kommer flyttas till rummet för oförlösta där det finns plats för 4 personer. Det underliga är att jag tror att jag ramlade in på en blogg av en tjej som ligger på just det rummet! Ibland är världen väldigt liten :) Jag är inte helt säker än men det visar sig väl i eftermiddag om jag flyttas till rum 8.

Jag har haft några tuffa dagar men det har inget att göra med graviditeten utan andra problem. Jag har även haft mycket hemlängtan nu i veckan och bara önskat att allt är över. Nu känner jag mig lugnare igen och lite mer tillfreds. Att jag känt så beror nog mycket på att man kommit så pass långt i graviditeten och är så nära hem. Men jag vill ju inte att förlossningen ska dra igång än och då är jag ju på rätt ställe :)

Annars är det bra här. Skrutten växer så det knakar och kör på fullt ös mest hela dagarna. Jag tror att h*n gillar mat för varje gång jag äter något så blir det fart. Så det kanske blir ett litet matvrak vi får som kommer sluta som en michelingubbe ;)

Tillbaka igen på gott och ont

Nu är jag framme i Jönköping och direkt jag kom hit så saknade jag Linköping. Visade sig att jag ska dela rum med tre andra så snart det blir en ledig plats. Tydligen finns det inga singelrum på bb-avdelningen. Känns trist… Det kan bli hur bra som helst, kanske är det jätte trevliga människor som jag kommer ha jätte roligt med men jag har som vant mig och gillat att ha ett eget rum som man kan bo in sig i. Just nu är jag less men så är det första dagen här och det verkar ta 2-3 dagar innan jag ställt om mig. Så det blir nog bra till slut.

Idag var första gången som jag kände att jag bara önskar att jag inte var gravid längre. Inte att lillen skulle födas nu men att jag kunde snabbspola tills jag får åka hem med min bebis. Lite less på att ligga ner, inte få frisk luft, ta alla tabletter och sprutor, oron, ensamheten. Ja, allt. Usch vad negativ jag är just nu men det blir bättre. Kan kännas bra imorgon igen, det vet man aldrig. Men så här känns det just i denna stund.

Måste lägga till något positivt i alla fall. Tappen är oförändrad :D Har nu hållit sig på 13 mm i 3 veckor så jag hoppas att det fortsätter så :)

26+0 :)

Ännu en vecka har gått :) Blir lika glad, överraskad och lättad varje gång. Imorgon ser det ut som att jag får åka tillbaka till Jönköping så idag ska jag packa så jag är redo om det blir så.

Dagens magbild :)

Ursäkta bildkvalitén. Laddade ner en fotoapp som är jätte bra men jag insåg sen att jag visst hade fel inställningar så filen blev väääldigt liten men man ser ju i alla fall magen och det är ju huvudsaken :)

Har haft mycket sammandragningar senaste veckan så nu har jag fått börja med bricanyltabletter var sjätte timme. Känns skönt att få det men de vill inte riktigt lägga sig och jag har haft en del som varit riktigt kraftiga och gjort lite ont. Men jag hoppas verkligen att de vill lägga sig lite så skrutten åtminstone kan få 2-4 veckor till.

Apropå skrutten så har det varit full fart här. Häromdan hade vi en underbar stund där jag låg och kollade på hur magen rörde sig. Kickarna är riktigt starka nu mer så jag kan faktiskt se hur hela min kropp rör sig. Det syntes väldigt väl när jag låg med datorn i knät :) Men det är inte så mycket sparkar nu när det börjar bli lite mindre plats så det är mer svepande rörelser. Så det det absolut bästa var att se hur en fot trycktes upp och drogs över hela magen i en svepande rörelser. Så höll h*n på ganska länge, fram och tillbaka. Hur mysigt som helst :)

Fick besök igår vilket var jätte mysigt. Släktingar som jag inte träffat på länge kom förbi med tårta, dricka, blomma och mumsig choklad. Verkligen jätte roligt att få träffa dom igen :)

Överraskande glad?

Barnmorskan och sjuksköterskan som jobbar inatt kom in och hälsade en sväng. Barnmorskan har jag träffat tidigare i veckan så henne kände jag igen. Det är så roligt för idag så har jag fått höra två gånger från olika personal att jag alltid ser så glad ut när dom kommer in och dom förundras över att jag är så glad trots situationen och att jag ligger ensam så mycket. Har även fått den kommentaren tidigare i veckan, att jag alltid är glad.

En sjuksköterska som jobbat ganska mycket i veckan och även idag, vi pratade lite i morse. Hon är nog i ungefär samma ålder som mig och hon var den första som la kommentaren om mitt glada humör. Tydligen var det ett ämne som dykt upp bland dom andra i personalen också ;) Hon tyckte att man vet ju aldrig vad som döljer sig bakom ett leende, att det är en mask man sätter upp mot andra för att dölja oron eller liknande. Men det är verkligen inte så för mig. Jag är bara väldigt glad och tacksam för varje dag jag får med min lilla älskling i magen och varje dag utan onda sammandragningar, konstiga flytningar eller blödningar känns som en triumf. Jag insåg ganska snart att jag inte kan oroa mig hela tiden, det skadar oss båda eller alla tre mer än nödvändigt. Det kan bitvis kännas lite tungt men dessa stunder varar inte så länge och däremellan är jag bara glad och känner mig förvånansvärt tillfreds med situationen. För en gångs skull har jag valt att lita på läkarna vilket gör att jag själv kan slappna av så mycket mer. Jag är även så tacksam för läkarna jag träffat och resten av personalen för dom har gjort det så enkelt för mig att lita på dom. Enda sen jag kom till sjukhuset för snart en vecka sedan har jag känt att dom lyssnat på mig och gjort allt dom kan göra för mig och min lilla skrutt. Mycket har varit i förebyggande syfte och är man nojig som mig så har det känts väldigt bra :)

Tyckte bara att det var roliga kommentarer jag fått och jag kan förstå att dom blir lite överraskad av mitt eviga leende ;)