Efter att jag skrivit inlägget så kunde jag känna att det ändå är ganska tidigt att berätta men på något vis så övervägde det positiva det negativa. En sak som jag har lärt mig av allt är att det kan hända när som helst, missfall i v 6 eller att barnet dör i magen i v 40. Det är läskigt att det aldrig finns några garantier i en graviditet. Med Doris så tänkte jag att ”Yes! Nu har det gått 12 veckor så nu är det säkert”. Tänk så fel jag hade. Om något skulle hända så känns det bättre att alla vet istället för att behöva förklara varför man är ledsen.
Det är också svårt att skriva när man måste censurera bort en så stor del av sitt liv :)
Det känns även bra att skriva om cerklaget för är det något som varit frustrerande är hur lite information det finns om hur man ska leva efter att det är satt. Ingen direkt information från läkarna så det jag vet är sånt som jag läst mig till via forum och liknande. Så kan jag hjälpa någon genom att vara öppen på bloggen så gör jag gärna det :)