24+0!

Ännu en vecka har gått och vår lilla älsklings chanser att överleva bara fortsätter att öka :)
Det har varit väldigt dött här på bloggen men jag har inte varit sugen på att skriva. Vet inte riktigt varför jag känner så, kanske för att det inte händer så mycket här fast samtidigt gör det det.
Har hunnit med att flyttas från förlossningen till specialist bb och hunnit göra en undersökning och ultraljud. Jag har varit jätte rädd för undersökningen visade att tappen blivit kortare. Men jag pratade med en läkare sen och han sa att eftersom det är olika som gjort undersökningarna och de mäter lite olika så kan det skilja någon millimeter. Så jag känner mig lite lugnare igen. Det blir lite jobbigt att hela tiden slängas mellan hopp och förtvivlan men det är väl så det kommer se ut ett tag framöver.

Ska lägga upp någon bild framöver. Men nu ska jag sova :) G’natt

Utmattad och vrål

Helt slut efter en dusch. Så mycket har jag inte rört mig på hela veckan så det var ett tag där som jag trodde att jag både skulle spy och svimma. Men nu har jag druckit lite vatten och återgått till sängläge med benen högt så nu börjar det kännas okej igen :)

Har nu på morgonen legat och lyssnat på ordentliga vrål som susar genom ventilationen och korridoren. Jag ser fram emot min förlossning och se hur jag reagerar. Med Doris var jag ganska lugn ändå, trots omständigheterna. Eller, jag stängde av så det var väl därför jag var så lugn. Men det kommer jag inte göra denna gång. Ännu en gång så missar jag ju tyvärr förlossningsförberedelserna. Det verkar vara omöjligt att få förbereda mig ordentligt men det ska nog gå bra i alla fall. Jag kan ju alltid öva mig på att slappna av ;)

Hopp?

Idag gick tiden väldigt lååångsamt. Faktiskt fösta dagen sen jag blev inlaggd som jag känner så här.
Blir så fruktansvärt dåsig så gör jag något så somnar jag och gör jag inget så blir jag less. Men men, det blir väl bättre. Nu vill jag bara få bli flyttad från denna förlossningssal till ett ”normalt” rum, har jag tur så kanske det finns tv i alla fall.

Håller fortfarande på att försöka smälta det barnläkaren sa igår. Han var inte allt för optimistisk men jag har beslutat att jag måste vara det annars kommer jag gå under. Om jag inte har hoppet, vad har jag då?

Mycket att smälta…

Känns lite jobbigt just nu, första natten själv i Linköping och samtidigt försöka smälta all information vi fått.
Det var jätte skönt att få träffa barnläkaren men samtidigt var det nog bland det jobbigaste vi gjort hittills. Han var väldigt rak, öppen och ärlig vilket jag ville att han skulle vara men det innebär ju också att man fick höra en hel del saker som man kanske önskade att man inte behövt veta. Han var ingen som slätade över något utan han sa att med tanke på hur påverkad tappen är så kommer det bli en förtidig födsel. Frågan är bara när. Vi ska ta en dag i taget och vara tacksam för varje dag som lillen får stanna i min mage men mitt mål är fortfarande att få komma tillbaka till Jönköping och att minst gå till v 28. Jag vet att mycket kan hända under dessa veckor men jag vet inte vad jag ska göra om jag inte fortsätter sträva mot det.
Jag har så mycket tankar och känslor i omlopp just nu och vet inte riktigt hur jag ska få ut allt. Vill bara tacka er alla för ert stöd och ursäkta om jag inte svarar på ett tag. Jag orkar bara inte just nu. När allt lagt sig lite då kanske jag kommer igång igen. Tack igen för allt stöd, det betyder verkligen jätte mycket just nu <3

Linköping

Blev en rörig dag igår men blev till slut en ganska bra dag.

Den började bra med att jag pratade med försäkringsbolaget och fick reda på att genom en barn och ungdomsförsäkring som jag inte visste att jag hade, så får jag lite drygt 400 kr/dagen som jag spenderar på sjukhus! Känns väldigt skönt att inte behöva tänka på den ekonomiska delen :)

På morgonen fick jag också finbesök av mamma vilket var väldigt mysigt :) Hon var på väg till en kurs söderut så hon och hennes färdkompis gjorde ett litet stopp hos mig.

Strax efter detta började den dramatiska delen av dagen. På förmiddan gjorde läkaren ett ultraljud för att se hur allt såg ut. Problemet var att hon inte såg någonting och inte heller två andra läkare som kallades in. Här blev det lite hektiskt för nu blev det lite bråttom att få mig till Linköping på fall att tappen var väldigt kort. Så jag fick dropp inför resan och sen kom ambulanspersonalen strax efter 12. Marcus åkte med i ambulansen vilket kändes väldigt skönt och han har även stannat över natten. Jätte glad att han är här hos mig.
Strax efter att vi kom fram gjorde de ett nytt ultraljud som visade att tappen var mer eller mindre oförändrad. Så otroligt sköt att se efter några timmar av oro!
Ända sen vi kom hit så har det varit in läkare och barnmorskor som kollar läget, tar prover och gör undersökningar. Dom har haft väldigt bra koll måste jag säga :) Snart kommer även läkare från neo och ska informera oss lite om vad som händer om lill-skrutten skulle födas under tiden som vi ligger här.
Så nu är det bara att ta det lugnt och hålla tummarna :)

Nojig under vilodag…

Min älskade lilla skrutt kan verkligen konsten att skrämma livet ur mamma. Det brukar alltid vara full fart minst en gång om dagen, så där så magen hoppar hit och dit, och där emellan brukar det komma lite livstecken som att bara visa att allt är okej. Men inte igår. Kände något litet, litet ett par gånger under dagen och gud så orolig man kan bli! Tänkte att om h*n inte gett några starkare livstecken innan läkaren kommer så ska jag ta upp det. Men nu fick jag en lite längre serie med slag och sparkar, inte så starka men jag känner mig lugnad för stunden :) Det har hänt två gånger sen lillen började sparka som h*n tagit en vilodag och oj så nervös jag varit båda gångerna ;)

Överraskande glad?

Barnmorskan och sjuksköterskan som jobbar inatt kom in och hälsade en sväng. Barnmorskan har jag träffat tidigare i veckan så henne kände jag igen. Det är så roligt för idag så har jag fått höra två gånger från olika personal att jag alltid ser så glad ut när dom kommer in och dom förundras över att jag är så glad trots situationen och att jag ligger ensam så mycket. Har även fått den kommentaren tidigare i veckan, att jag alltid är glad.

En sjuksköterska som jobbat ganska mycket i veckan och även idag, vi pratade lite i morse. Hon är nog i ungefär samma ålder som mig och hon var den första som la kommentaren om mitt glada humör. Tydligen var det ett ämne som dykt upp bland dom andra i personalen också ;) Hon tyckte att man vet ju aldrig vad som döljer sig bakom ett leende, att det är en mask man sätter upp mot andra för att dölja oron eller liknande. Men det är verkligen inte så för mig. Jag är bara väldigt glad och tacksam för varje dag jag får med min lilla älskling i magen och varje dag utan onda sammandragningar, konstiga flytningar eller blödningar känns som en triumf. Jag insåg ganska snart att jag inte kan oroa mig hela tiden, det skadar oss båda eller alla tre mer än nödvändigt. Det kan bitvis kännas lite tungt men dessa stunder varar inte så länge och däremellan är jag bara glad och känner mig förvånansvärt tillfreds med situationen. För en gångs skull har jag valt att lita på läkarna vilket gör att jag själv kan slappna av så mycket mer. Jag är även så tacksam för läkarna jag träffat och resten av personalen för dom har gjort det så enkelt för mig att lita på dom. Enda sen jag kom till sjukhuset för snart en vecka sedan har jag känt att dom lyssnat på mig och gjort allt dom kan göra för mig och min lilla skrutt. Mycket har varit i förebyggande syfte och är man nojig som mig så har det känts väldigt bra :)

Tyckte bara att det var roliga kommentarer jag fått och jag kan förstå att dom blir lite överraskad av mitt eviga leende ;)

23+0!! :D

Kom på att idag är det ju faktiskt 23+0! Så från och med idag så har vår lilla älskling i alla fall en lite chans att överleva, särskilt om vi får komma till Linköping. Är verkligen så glad och tacksam över varje dag vi får tillsammans och jag bara hoppas att det blir många veckor innan vi får träffas för första gången :)

Sömnlös och ingen undersökning idag

Nu blir inte undersökningen förrän imorgon och då kommer man ta beslut om jag ska till Linköping eller ej. Jag hoppas verkligen jag får åka dit för det skulle kännas som en otrolig trygghet att veta att man är på rätt ställe på fall att något skulle dra igång. Så håll tummarna!

Fy vilken trist natt jag har haft. Gick och la mig ganska tidigt för jag tänkte försöka sova lite innan 12-sprutan men det gick inte alls och inte heller efter den. Slumrade lite vid 2-tiden men sen var det dags för spruta igen vid fyra. Sen var det ganska kört. Låg och lyssnade på radio och slumrade till strax innan nästa spruta och frukost men sen var det ingen idé att försöka somna om för vid 9 skulle jag få sista kortisonsprutan. Så här sitter jag och är ganska trött men som tur är så behöver jag ju inte göra något särskilt ;)

Det är vi två

Detta är mitt sällskap här på sjukhuset. Men det är inte illa det. Det är nämligen så att jag fick den av min gammelmormor när Doris föddes. Egentligen har den en andra hälft, en vit ekorre men den fick vår lilla tjej med sig på sin resa. Känns på något sätt bra att veta att hon har en ekorre hos sig och jag har den andra. Så jag trivs med mitt sällskap :)