Lilla, lilla Doris och sin stora, stora lillebror

Kollade på Grey´s anatomy igår och där var det en bebis som föddes i v 24 och vägde bara 400 g men som dom försökte rädda. Jag vet att just detta fall inte var verkligt men det såg så läskigt ut med alla slangar och maskiner som försökte hålla det lilla barnet vid liv. De var även tvungen att operera tarmarna på den lilla bebisen. Man fick se de svåra besluten som föräldrarna var tvungen att ta. Vi var nästan där. Doris vägde knappt 500 g när hon föddes och bara dagar från att man hade kunnat försöka rädda henne uppe i Umeå. Men jag är så glad att det blev som det blev för allas skull. Jag hade tyckt att det var jätte jobbigt att behöva ta de tuffa besluten som måste tas och se henne kämpa. Jag har sagt det förut och jag känner verkligen så, jag är så glad att hon inte behövde kämpa. Om hon överlevt så hade hon nog haft alla möjliga problem. Det finns dom som klara sig bra men långt ifrån alla. Skulle hon födas extremt tidigt så är jag glad att det skedde då det gjorde istället för ett par veckor senare. Men jag kommer alltid önska att hon var här men då kommer alltid nästa tanke, då skulle inte Ingo vara här. Så i slutändan kan jag bara vara tacksam för det jag har vilket är en helt underbart go liten kille :)

Apropå den goa lilla pojken så blev han 5 månader igår! Helt galet vad tiden går fort! Kommer ihåg när han föddes och funderade på när han ska börja med mat och det kändes så avlägset då men nu är vi där.
Han är inte så liten längre. Vi var till BVC i tisdags och han har vuxit bra trots matproblemen vi haft. Han är nu 67 cm lång och väger 8500 g. Sen senast har han lagt på sig ca 800 g så det går ingen nöd på honom ;)

Håller på att tvätta för fullt. Vi har ingen tvättmaskin så det är väldigt spännande att spring upp och ner med tvätt och bebis :)

Bestämd unge och tankar

Lillskrutt ligger och sover så jag passar på att skriva lite. Han har sovit ett tag så vi får väl se hur långt jag hinner ;)

Senaste dagarna har det dykt upp en massa som jag skulle vilja skriva om men när jag väl får tillfälle att sätta mig ner så är allt som bortblåst… Men bara jag börjar så kanske det dyker upp :)

Idag så var det öppna förskolan som vi brukar gå på men idag skippade vi det. Har varit så fruktansvärt trött för min lilla älskling har varit väldigt gnällig och oerhört bestämd. Jag undrar om det är sprutorna han fick i måndags som spelat in lite… I måndags var han väldigt snäll och allmänt go och glad. Han pratade enormt mycket och har fortsatt med det så det är nästan så man har undrat vad som egentligen var i dom där sprutorna. På natten så fick han lite feber men han var fortfarande väldigt go och glad så det var ingen fara på det viset. I tisdags (alla hjärtans dag) så var han fortsatt lugn och snäll och sov hela 4 timmar(!!!) mitt på dan (händer aldrig om vi är hemma). Men sen var det något som hände. Han vaknade oftare på natten och var då gnällig, vilket han inte brukar vara. Han brukar äta, byta blöja, äta och sova. Det brukar gå väldigt smidigt, men inte då. Så natten mellan tisdag-onsdag och onsdag-torsdag var inte roliga. Onsdagen var inte rolig den heller. Han var inte bara på dåligt humör men när han var det skrek han högljut och det enda som hjälpte, eller det han ville, var att bli buren framåtvänd. Jag fick inte stå stilla när jag höll honom, inte heller trampa på stället utan jag var tvungen att traska runt i lägenheten. Igår hade jag träningsvärk och var öm i handleden av allt bärande. I onsdags kväll var jag så trött och slutkörd av allt gnäll och bärande (är inte så vältränad direkt efter graviditeten så jag blir snabbt trött i kroppen) att jag för första gången sen han föddes, inte hade något tålamod kvar. Han hade nått min gräns. Kändes underligt för jag har haft ett enormt tålamod, så pass att jag överraskat mig själv men till slut tog det slut. Men i natt har han varit väldigt snäll och även idag så jag känner att jag fått vila upp mig lite och jag börjar känna igen min lilla bebis igen :)

Marcus slutar vid fyra så vi ska gå ner och möta upp honom så ska vi till minneslunden och tända ett ljus för Doris. Vad konstigt det blir nu med alla känslor. Doris hamnar som i skymundan nu. Det är inte meningen men det bara blir så i och med all tid och energi går till Ingo. Det känns konstigt eftersom Doris var i fokus hela tiden innan, även ganska länge under graviditeten. Det tog ett tag innan jag kunde ägna mer tankar och känslor till barnet i magen, min lilla Ingo. Från att hela livet kretsade kring henne till att det nu kretsar kring Ingo, känns lite underligt. Helt naturligt antar jag men underligt. Det är inget jag tänker på så mycket men det kommer upp ibland.
Jag pratade med min mamma igår om Ingo och hur han tvingar mig att leva mer i nuet. Och det är verkligen så, det märks verkligen på relationen till Doris. Hon finns alltid hos mig och kommer alltid att göra, men med Ingo så kan jag inte gå och grubbla. Jag kan inte gå och tänka på vad som varit utan måste lägga allt fokus på honom och hur det är just nu. Det är verkligen fascinerande vad en så liten person kan totalt förändra ens liv. Från att varit en person som grubblar mycket och som delvis lever i det förflutna till en person som tvingas leva i nuet. Det finns inte tid eller ork till att klamra sig fast vid tankar och känslor som inte är aktuella just nu.

Nu börjar min lilla pruppunge vakna så jag ska gå och ta hand om honom. Hoppas att han vill äta lite nu så vi kan gå, det är så fint väder ute :)

1 år sen senast och besök på Familjecentralen

Idag är det ett år sen vi för sista gången fick se vår älskade lilla Doris. Det var en otroligt fin sista stund vi fick tillsammans och är endast ett positivt minne. Lite sorgligt så klart och det var inte så roligt till en början men diakonen gjorde det till en väldigt mysig stund tillsammans med våra familjer och ett fint minne. Nu har det gått ett år. Över ett år sedan hon föddes och ett år sedan vi såg henne för sista gången. Det känns ganska skönt. Jag har bävat för dessa veckor men det har gått bra och det är nog mycket Ingos förtjänst. Jag är så glad att vi inte blev rädda och väntade med att försöka igen. Så glad att vi fått vår älskade son. Det hade nog varit jobbigare om vi inte haft honom. Nu kan jag ösa kärlek över honom :)

Vi var idag till familjecentralen där jag först skulle på återbesök hos min barnmorska och sen ett läkarbesök för Ingo. För mig gick det bra. Den lilla bristningen hade läkt bra däremot så behöver jag träna bäckenbottenmuskulaturen ganska rejält. Men det var ingen nyhet så nu blir det till träna :)
Och för Ingo gick det jätte bra. Han börjar bli en lite knubbis ;) Drygt 5800 g och 58,5 cm lång. Alla mått har verkligen skjutit på höjden men de börjar visa en tendens att plana ut sig. Jag hoppas verkligen det för annars kommer han bli en jättebebis ;) Han äter verkligen jätte mycket nu och väldigt ofta så det är inte underligt att han blir stor. För första gången sen han föddes så är jag trött som man säger att småbarnsföräldrar är. Jag får inte sova länge åt gången nu i och med att han vill äta oooofta, ofta, ofta så jag är ganska trött. Men det gör ingenting när man har en så underbar liten kille som Ingo :)

Doris födelsedag <3

Någonstans på denna yta ligger vår älskade tjej och vilar.

Den vackra utsikten från minneslunden denna vackra vinterdag.

Hennes och Ingos föräldrar :)

Lilla presenten hon fick idag, en skallra och ett litet kort från hennes familj. Egentligen så finns det inget ställe att lämna saker i minneslunden men vi gömde den i buskarna så förhoppningsvis får den ligga kvar en stund :)

Grattis älskade tjej. Jag hoppas att du också haft en riktigt bra dag där du är. Kanske har Querida lekt med dig en dag som denna? :)

Doris fyller 1 år <3

Idag för ett år sedan föddes vår älskade Doris. Jag har varit så nervös för denna dag för jag kommer gå igenom allt som hände ett år sen, timme för timme. Till exempel så var jag inne på sjukhuset med värkar och väntade på undersökning vid den här tiden och vid sju låg min lilla älskling på mitt bröst och tog sina sista andetag.

Jag var rädd att jag skulle återuppleva allt och bara tycka att det var jobbigt… Men så är det faktiskt inte. Jag tyckte det var jobbigare dagarna innan för jag gjorde mycket fysiskt som i efterhand var det värsta jag kunnat göra. Dagen hon föddes är egentligen ingen hemsk dag. Det är dagen då jag fick träffa min underbara, magiska, mäktiga lilla dotter. Så denna dag ska firas! Vi ska fira hennes ettårsdag!

Vi har varit ner till minneslunden och tänt ett ljus till henne i det underbart vackra vinterlandskapet. Nu är vi på väg hem från stan där vi har köpt små skallror till våra älskade barn, varav en ska ner till minneslunden, till Doris.

Älskar dig mer än jag någonsin kan förklara. Det gör vi alla. Utan dig hade vi inte haft vår underbart goa och fantastiskt snälla Ingo här. Nu har jag två helt fantastiska barn som jag älskar över allt annat på denna jord Älskar dig oändligt mycket Doris

Mitt 2011

Tänk att snart är det nyår! 2011 är slut, ett år som kommer gå till historien som mitt mest händelserika och jobbiga år i mitt liv. Jag ångrar ingenting men jag är såååå glad att detta år snart är över. 2012 kommer också bli händelserikt, vi ska fortsätta våra liv som småbarnsföräldrar åt lilla Ingo, men det kommer inte bli lika tungt som detta år, det är näst intill omöjligt.

Under 2011 har vi alltså hunnit med
2 graviditeter
2 förlossningar
1 minnesstund
sagt farväl till vår dotter
11 veckor och 5 dagar på sjukhus (12 veckor och en dag om man räknar natten med Doris i Östersund, då cerklaget sattes och bb-tiden)
ca 50 sprutor på en vecka (säkert närmare 100 st under hela sjukhustiden)
2 ambulansturer
x-antal ultraljud varav ett i 3D
1 greklandsresa
åkt runt i rullstol
och det bästa av allt, sagt hej till vår lilla kille :)

Året har varit fantastiskt och fruktansvärt jobbigt på samma gång så det har varit känslomässigt påfrestande. Det har gått förvånansvärt bra allting och jag har mått bra stor del av året men när det varit tungt så har det varit riktigt jobbigt. Så därför hoppas jag att från och med söndag så kommer det vara lugnare. Det får det väldigt gärna vara.

Det jag vet om 2012 är att

• vi kommer flytta. Var vet jag inte. Det kan vara att vi bara byter lägenhet i Jönköping eller flyttar till en annan stad. Det återstår att se.
• vi ska gå på babymassage med lillen. Hoppas att han gillar det :)
• jag ska börja med orientalisk dans igen. Känner att jag vill komma i lite bättre form och det är riktigt bra träning och så är det så himla kul!
• jag ska söka praktikplats och försöka göra klart min utbildning.
• jag nu är förälder åt två fantastiska barn varav en jag ska ägna mitt liv åt att ta hand om och älska över allt annat på denna jord <3

Jag kan aldrig veta vad som kommer hända under kommande året, det enda jag vet är att jag älskar min son oändligt mycket och ska göra allt jag kan för att han ska ha det bra, för att vi alla tre ska ha ett bra liv tillsammans.
Tänk att jag har min alldeles egna lilla familj :)

 

God Jul!

Sitter uppe i Jämtland, mätt och trött efter dagens firande. Men just nu väntar jag på att lilleman vill vakna så han kan äta lite innan läggdags :)

Vi började vår resa upp i fredags kl 18 och kom fram 04.15, 10 timmar är ganska bra gjort faktiskt med en liten knodd. Han var fantastiskt snäll hela vägen så det gick verkligen hur bra som helst :) Men eftersom han varit snäll och sovit hela vägen så var han ju inte alls sugen på att sova i morse när hans föräldrar inte ville något annat än att få sova :P

Vi är nu hemma hos Marcus familj vars hus ligger väldigt nära minneslunden där Doris ligger. Det närmar sig ettårsdagen, 3 januari, och det börjar kännas. Det är väldigt mycket tankar och känslor som dyker upp genom att bara vara här men det är så otroligt skönt att kunna gå och hälsa på henne. Det är första gången som vi varit där när hon faktiskt ligger i minneslunden. Förra gången jag var där så var hon inte gravsatt än men nu vet jag att hon finns där, vilandes. Jag älskar henne och saknar henne enormt och jag önskar så att jag kunde ha henne och Ingo här samtidigt.
Det finns ett hål i mitt hjärta, den platsen kommer alltid vara tillägnad henne. Hålet är fylld av kärlek till henne men det känns ändå tomt. Något saknas, hon saknas.
Desto längre avståndet är till henne desto större känns tomrummet. Det gör att jag önskar att vi bodde här uppe, eller närmre i alla fall. Inte 80 mil bort. Jag har känt senaste halvåret att det varit jobbigt att inte ha henne nära, att inte kunna komma och hälsa på lite oftare, inte bara 1-2 gånger per år. Jag älskar henne så mycket och vill så gärna ha henne hos mig, så nära mig som hon kan vara. Jag kommer aldrig få hålla henne igen eller se henne växa upp men jag kan vara henne nära rent geografiskt. Och just nu vill jag göra det jag kan.

Idag fick Ingo besöka sin syster för första gången på hennes fina viloplats med utsikt över sjön.

Mitt älskade hjärta som sov sig igenom både Kalle Anka, Tomten och julklappsöppningen. Han har fått en massa fina saker av farmor, farfar, fastrar och gammel-farfar :)

Jag älskar honom något enormt och skulle göra vad som helst för honom. Just nu kan jag inte ens sätta ord på hur mycket han betyder för mig och hur oändligt tacksam jag är över att ha honom i mitt liv <3

Ingo, du är mitt allt <3

2 dagar

2 jävla dagar.

Vi var till socialtjänsten i morse för att skriva på faderskapsintyg för våra skruttar. Men det blev bara för en. Tydligen finns inte Doris i några register eftersom gränsen går vid 22+0. 2 dagar längre och hon hade räknats som ett barn. 2 dagar till så hade vi varit registrerade som tvåbarnsföräldrar. Men nu räknas vår lilla dotter bara som ett missfall och finns inte enligt samhället.

För oss finns hon och kommer alltid göra. För oss kommer hon alltid räknas som vårt barn och finnas med i våra hjärtan. Hon kommer aldrig glömmas och kommer för alltid vara älskad.

Men det känns tungt. 2 ynka dagar…

Allhelgonasdag

Var en tung dag idag, bitvis. Men det fanns sina stunder som var riktigt bra med.

Vi var till minneslunden här i stan och tände ett par ljus för vår älskade Doris och lämnade även ett mosshjärta. Hon finns mycket i mina tankar en dag som denna och saknar henne enormt. Det blir många tankar kring hur det hade kunnat vara nu men dessa tankar gör att jag får dåligt samvete gentemot vår lilla skrutt. Hur mycket jag än önskar det så kan jag inte få båda två <3 Det var längesen det blivit så många tårar men det är nog så det kommer vara till och från, men det är väl okej det med. För att lätta upp dagen lite var vi sen och köpte take-away på en asiatisk restaurang och gott var det :)

Det blev även en sväng till stadsparken där jag ville inviga mitt nya stativ som jag fått av Marcus och testa fota lite kvällsbilder. Inte helt perfekta men övning ger färdighet :)

Alla helgona

Varför kunde jag inte få behålla båda? Varför ska jag behöva gå till kyrkogården och tända ett ljus för min dotter?
Varför?