…Jag är inte vän med mörkret…

Mörkret börjar göra sig påmind. Senaste veckan har jag känt mig… inte på hugget riktigt. Hur jag mår mentalt reflekteras helt klart utåt. Jag slutar bry mig om saker, äter dåligt (fel, för mycket eller inget alls), rör inte på mig, städar inte, disken bara hopar sig, jag försummar mig själv och Marcus totalt. Den enda som jag anstränger mig för är Ingo. Han blir inte försummad utan får hemlagad mat och jag försöker leka med honom. Den lilla energi jag har går till honom. Hade det inte varit för Ingo så hade jag nog legat i soffan hela dagarna. Energinivån ligger ner på 0 eller kanske till och med på minus. Jag för ett inre krig med mig själv som det oftast blir när jag känner så här. Kriget mellan den jag är just nu och hur jag vill vara. Oftast vinner den jag är just nu, eller man kanske kan kalla den demonen i mig. Den som tycker lite synd om sig, som inte vill göra något, låter disken stå, som skippar alla måsten och gör inget istället. Jag känner mig bara så trött… Det roliga är att jag oftast har svaren till mina problem. Svaren denna gång är:

• Gå ut på promenad medan det är ljust.
• Ät bra mat för dig. Skippa socker, mjölk och vetemjöl och dra ner på köttet.
• Träna några gånger i veckan utöver dagliga promenader.
• Skapa rutiner/schema. Ät frukost, gör dig i ordning och sätt upp åtminstone en sak som du ska göra.

Det är inte så svårt egentligen och jag vet att det fungerar. Varför gör jag det inte då? Bra fråga. Djävulen i mig tycker att det är lättare att sitta på arslet och inte göra mer än nödvändigt.

Gahh!! Vilket deprimerande inlägg… Men så här ser det ut i mitt huvud just nu, en ständig kamp där jag å ena sidan vet jag ska göra för att må bra å andra sidan vill inte riktigt göra det därför det är ”lättare” att inte göra något alls. Men det är ju inte lättare! Medan jag sitter på arslet så mår jag dåligt över att jag inte gör det jag vet att jag ska göra för att slippa må så. Och, den superenkla lösningen är att lätta på arslet och göra något.

Ja, så här ser det ut alltså.

Cerklage

Jag satt och läste lite i gamla bloggen och känner att det är mycket känslor som kommer upp när jag läser om Doris och början av graviditeten med Ingo. Jag är så otroligt glad att jag skrev så mycket och så öppet kring mina känslor för vissa saker börjar som blekna lite men om jag läser mina ord så kommer det tillbaka. Jag vill inte glömma något. Jag vill inte heller tänka på allt hela tiden men jag vill att det ska finnas där någonstans, med mig hela tiden.
Jag har länge velat göra en bok där jag samlar alla inlägg från bloggen och facebook och alla bilder så de finns på pränt. Får försöka ta tag i det framöver.

Snart börjar Ingo på dagis och jag ska då börja plugga igen och har tänkt börja med examensprojektet men har haft så svårt att bestämma vad jag ska göra. Men så satt jag och Marcus och pratade häromdan och han tyckte att jag skulle göra en broschyr om cerklage. När jag skulle få det så fanns det ingen som helst information att få kring det och läkarna hade inte svar på nästan några frågor kring hur jag skulle leva. ”Inget sex eller bad men annars kan du leva precis som vanligt” sa läkaren som satte cerklaget (Vilken jävla tur att jag inte lyssnade på honom!!). För vissa kanske det fungerar men det hade inte fungerat för mig. De som var mitt stöd var en grupp på FamiljeLiv som alla hade eller skulle få cerklage och de delade med sig av sina erfarenheter. Det hade jag tänkt att göra som projekt. Samla några kvinnors erfarenheter kring cerklage i en broschyr som man skulle kunna dela ut på sjukhus. Både jag och Marcus känner att det är något som verkligen saknas. Jag tänker även öppna en ny sida här på bloggen där jag sammanfattar min erfarenhet av att leva med cerklage så det är lätt att hitta för de som är nyfikna.

Om det är någon som kommer in på hemsidan och vill veta mer, ha stöd eller bara prata så får ni väldigt gärna kontakta mig, antingen kommentera ett inlägg eller mejla mig. Jag hjälper er gärna på alla sätt jag kan!