Hej :)

Jag ser att det händer att någon är inne och läser ibland vilket är jätte roligt. Ibland är det någon som kommenterar och har blivit hjälpt på olika sätt vilket känns fantastiskt. Tyvärr så känns inte detta kapitlet i mitt liv särskilt aktuellt, det var länge något som upptog mycket tid och energi men det är det inte i dagsläget så därför är jag inte aktiv och är lite dålig på att svara på mejl.

Idag ser mitt liv ut som så att jag har tre fina barn, ett änglabarn och två hos mig, Ingo som i år blir 5 år (!) och Scott som är 1 år. Jag har återgått så smått till jobbet. Vi köpte för snart två år sedan ett radhus i en liten ort strax utanför Östersund.
Mitt liv har under 5,5 år mer eller mindre enbart kretsat kring barn så nu ser jag fram mot att njuta av dom jag har och få chansen att fokusera på mig själv och vad jag vill göra förutom att vara mamma.

När jag skriver det här så känner jag att jag saknar lite att blogga. Men om jag någon gång kommer tillbaka till bloggandet så blir det i andra former. Att skriva om Doris och min resa med mina barn är något som är den del av mig och mitt liv men inget som jag tänker på. ”Om saknad och längtan” är inte aktuellt i mitt liv. Om jag saknar Doris? Jag kan inte säga nej men jag kan inte säga ja heller. Det är som det är på något vis. Hon är perfekt som hon är och som jag minns henne. Den lilla, lilla tjejen som stormade in i våra liv och gav oss en enorm och helt fantastisk gåva i form av gränslös kärlek som jag aldrig upplevt tidigare. Gåvan att se att livet kan se annorlunda ut. Ett liv utan fokus på andras fel och brister utan ett liv fyllt av kärlek och en tillåtelse att låta allt vara som det är i alla situationer i livet. Hon är en enorm gåva som jag är så tacksam över.

Så jag säger hejdå för tillfället. Kanske kommer det ett inlägg eller två i framtiden men om det kommer handla om cerklage eller inte det vet jag ej. Men innan jag säger hejdå så vill jag tipsa om en fantastisk grupp på facebook;

Cervixinsufficiens- En grupp för oss med cerclage/hotande förtidsbörd.

Där finns en massa kloka kvinnor med många olika erfarenheter av cerklage. Det är ju det som är det kluriga att varje fall är unikt i sig så har ni frågor, funderingar eller bara vill dela med er av er oro eller berättelse, vänd er till dom. Som sagt, dom är fantastiska <3

Kram på er

Reportage om mig och familjen

Min praktik är slut, redovisningarna i Jönköping är genomförda och jag fick inget sommarvikariat på praktiken så nu sitter jag hemma och har inget jobb. Men det känns ganska lugnt.

Jag har haft en väldigt bra praktik. Jag har lärt mig massor kring grafisk produktion och fotografi men viktigast av allt så har jag lärt mig en massa om mig själv. Jag vet mer om vad jag vill göra i framtiden, hur jag fungerar i olika situationer, vad jag behöver jobba med och vem jag vill vara.

Min praktik gjorde jag på MittMedias annonsproduktion men ungefär en vecka gjordes på Länstidningen tillsammans med fotografen Robert Henriksson. Så otroligt glad att jag av ren slump stötte på honom och fick följa med några dagar. Jag fick ta en hel del bilder själv som kom med i tidningen, en var till och med på Ettan (framsidan). En sak som jag inte hade räknat med när jag började praktiken var att bli intervjuad. Redan första dagen tillsammans med Robert blev jag intervjuad. Dagen efter följde han med hem till oss i Myrviken och fotade mig och hela familjen. Det slutade med att jag var på Ettan, framsidan av helgbilagan och ett helt uppslag bilagan. Läskigt men det blev bra :)

Läs den här: Melinda och Marcus dotter blev 10 minuter gammal

Det kändes bra att få berätta vår berättelse. Det jag inte räknat med var att det drog upp mycket känslor i mig. Det är tyvärr inte så ofta jag får prata om Doris och hela upplevelsen kring henne. Pratar man om det så blir det aldrig så djupgående för jag har inte träffat någon fler som Robert, utanför familjen, som vågar ställa dom jobbiga frågorna och vågar vara nyfiken. Jag är jätte glad att jag fått prata om henne. Även nu, bara att skriva om det så kommer tårarna. Men det gör inget. Jag vill minnas henne och tydligen så finns det fortfarande saker som jag behöver gå igenom. Jag visste det inte innan, men reportaget visade sig bli lite terapi för mig.

 

Mitt inrutade liv

Nu är det ruskigt ont om uppdateringar. Jag vet faktiskt inte om det är någon som är in här och kikar fortfarande.

Jag lever just nu ett väldigt hektiskt och inrutat liv. Så här ser min dag ut:

4.45 ringer larmet och det är dags att träna.
6.00 Ska jag helst vara duschad och klar så jag kan sätta mig och äta frukost.
6.50 Bussen går mot staden.
8.00 ska jag vara redo att börja mitt arbete på praktiken.
17.00 Slutar och går mot bussen som lämnar stan 17.20.
18.20 Kliver innanför dörren och blir mött av min underbara familj med pussar och mat.
19.30 Har lekt med Ingo en stund men nu är det läggdags för honom.
20.00 Vi har plockat ihop och sätter oss ner en stund. Men inte länge för nu ska jag utföra mitt extrajobb för KIA.
21.15 bestämmer jag mig för att nu får det vara nog men då är det bara att göra mig i ordning för sängen.
21.30 vill jag ligga i sängen och allra helst sova.

Sen så börjar allt igen. Välkommen till mitt liv….

Bildbomb :)

Nu är vi äntligen mer eller mindre friska här. I över en månad har Ingo haft en enträgen hosta om nätterna som under 3-4 veckor resulterade i sömnlösa nätter för oss alla samt kräkningar och en ond hals. Men i helgen bröt det ut ordentligt och Ingo blev förkyld och nu börjar han faktiskt bli bättre. Jippii!!! Nu ska jag bara se till så inte jag blir sjuk för på måndag börjar jag praktiken :D Det känns lite jobbigt just nu för jag har hamnat lite efter i plugget på grund av sjukdomarna. Vi skulle åkt till Jönköping för redovisning för ett par veckor sedan men Ingo var sjuk så jag får istället göra det i juni och tur är väl det. Samma natt som vi bestämde att vi inte skulle åka fick jag magsjuka. Så glad att vi avblåste det i tid :) Men så nu har jag en hel del skolarbete kvar och nu börjar praktiken vilket innebär att jag inte kommer ha så mycket tid över. Dessutom dick jag reda på igår att jag antagligen fått extrajobbet så under kommande månaderna kommer jag minst sagt ha häcken full! Men det ska bli lite roligt också :)

Jag har redigerat lite bilder som jag tänkte lägga upp. Det har varit lite för lite fotografering nu under en tid men nu är det nya tag igen :)

Vi stod i fönstret och kollade ut när morfar kom på skotern. Då blir man så här glad :)

Färdig!

Glömde säga att foldern är klar! Den ska tryckas på måndag :)

Praktik

Jag har fått praktik!! Fick det förra tisdagen men det kom si skymundan för det var samma dag som olyckan skedde… Men ja, från och med 8 april kommer jag finnas på Mittmedia i Östersund! Där kommer jag göra annonser för en massa olika tidningar. Ska bli jätte spännande och väldigt lärorikt. Och om jag har tur så har jag sommarjobb!! Hoppas, hoppas, hoppas!!

Samma dag fick jag erbjudande till ett extrajobb, 6-7 timmar i veckan. Det kommer bli väldigt mycket att göra men för karriärens skull så kunde jag inte säga nej. Men blir det så att jag får det så kanske jag kan göra det mesta på bussen. Praktiken är 8-17 och så tillkommer ca 2 timmar pendlingstid så jag kommer var borta 7-18 varje dag. Så nu hoppas jag att jag kan göra lite jobb på bussen så jag är ledig när jag kommer hem och kan umgås med min älskade familj. Men det löser sig säkert :)

<3

I tisdags skedde en fruktansvärd olycka där en liten 2-årig flika blev överkörd. En kompis till Ingo. En underbar liten flicka som inte är längre än Ingo.

Jag har blivit jätte nojig, jag kommer aldrig kunna släppa Ingo på en parkering. Ett så litet barn syns inte! Det finns inte en chans att se dom!

Skulle ha pluggat järnet i veckan och skulle varit på en mysig fest ikväll men jag har inte fått mycket gjort i skolväg och jag hann bara komma till festen så var jag tvungen att vända. Är så orolig och ledsen för hennes och föräldrarnas skull. Hon var Ingos första lekkompis och nu vet jag inte hur det kommer gå för henne. Det kommer bli en utredning på hur det gått till (det var en olycka) så det känns fel att prata om det av den anledningen och för familjens skull.

Just nu gör det verkligen ont i själen för det som hände är verkligen det absolut värsta som man kan tänka sig i den situationen.

På måndag börjar Ingo ett ”vanligt” dagis. Det blir intressant att se hur det går. Antagligen jättebra, måste bara tänka på saker som att märka kläderna så inte dom försvinner och sånna småsaker. Jag vet inte hur det ser ut sen, om han kan komma tillbaka till ”sitt” dagis. Oavsett så kommer jag sakna dom och det gör nog Ingo med.

Livet vänder så fort!! Det har vi fått erfara tidigare med Doris och även nu. Bara en stund innan olyckan skedde hämtade Marcus Ingo på dagis. Det går så fort. Det får mig att uppskatta allt jag har. Jag har en underbar sambo som gör allt för mig. Jag har en son som är frisk, bestämd, pratglad och allmänt underbar. Jag har precis fått praktikplats på ett ställe som jag länge funderat på samt ett extrajobb. Ekonomin är för första gången på 4 år riktigt bra och vi har pengar över att göra vad vi vill för. Vi har familjer som alltid ställer upp. Vi har det helt enkelt ruskigt bra. Livet är för kort och kan bli alldeles på tok för kort om man har otur. Jag vet inte vad jag skulle göra om något hände Ingo. Det känns som om jag inte skulle orka med att leva då. Det underliga är att när det händer något fruktansvärt så tar man sig igenom det på ett eller annat sätt, man har inte något val.

Det hjälper ingen att jag är ledsen eller orolig så jag ska försöka leva mitt liv. Dom kommer alltid finnas i mina tankar men jag har så lätt att fastna i andras sorger, oro, problem mm. Men det hjälper varken dom eller mig. Så jag ska leva mitt liv. Älska alla i min närhet. Visa Ingo och Marcus hur mycket jag älskar dom, varje dag. Skulle vilja ge Ingo en kram nu men han sover hos morfar så det får vänta tills imorgon <3

Ta hand om er <3

Frejamössan

Såg att en kompis köpt Frejamössor så jag kollade upp vad det var och nu måste jag också köpa minst en mössa. Pengarna dom får in går till forskning om SMA, en muskelsjukdom som lilla Freja dog av bara 9 månader gammal. 4-6 barn drabbas av det i Sverige och eftersom de är så få så forskas det inte så mycket om det. Därför startade Frejas mamma en insamling till forskningen om SMA.

Vill ni beställa mössor eller bara läsa mer så gör ni det här: Frejamössan.

Melinda Hednoff

Jag har bestämt mig för att byta efternamn. Mamma ska göra det och när det gått igenom ska jag göra det. 

Mammas gammelmorfar hette Harry Hednoff, det är från honom namnet kommer från. Melinda är inte så vanligt namn även om det blivit mycket vanligare sen jag föddes. Det finns faktiskt till och med några i Sverige som heter just Melinda Eriksson. Jag är inte särskilt fäst vid Eriksson, det är egentligen som vilket annat Svensson-namn, så jag ska byta. Snart blir jag en Hednoff :) Det finns två i hela Sverige som är registrerade vid det namnet och båda är släkt med mig. Så det ska faktiskt bli roligt :) 

En anledning till att jag byter nu är att jag ska börja jobba och som många andra så hoppas jag att jag att jag en dag kommer bli åtminstone bli lite välkänd inom mitt yrke. Nu ska jag precis ut i arbetslivet så det är ju bättre att byta nu innan jag byggt upp ett namn som folk känner till, byter jag då så blir det jobbigare.

Harry verkade ha ett intressant liv. Han var ganska känd inom musikvärlden och har till och med medverkat i några filmer. Här står det lite mer om honom: http://www.orkesterjournalen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=2323&Itemid=100150

Hmm…

Jag satt nyss och bläddrade i journalen och insåg att jag fick cerklage i v 18+1! Skulle fått det i v 15 men jag tror att vid första uträkningen så var Ingo beräknad 9/11 och blev sen framflyttad till 19/11. Men det går ju inte ihop… eller…

Oavsett så var det sent men det var ju tur att det gick vägen i alla fall :)

Har hela tiden trott att jag kände hans första sparkar vid v 15 (rörde sig en massa innan och efter operationen) men det kanske var 18 då. Förvirrande ;)