Nu har jag varit hemma i en vecka. Känns fortfarande lite underligt och mina tankar är delvis kvar på sjukhuset tror jag. Funderar på hur det går för rumskompisen Annika och om hon tar sig till 34 fulla veckor innan hennes lilla tjej kommer. Nyfikenheten sitter i trots att jag kommit hem ;)
Fick jätte mysiga överraskningar häromdan! Marcus kom hem och hade en underbar bukett med orkidéer och senaste Pirates-filmen. Dagen efter fick jag ett samtal från en blomsterhandel som frågade om jag var hemma för dom skulle leverera en blomma till oss. En man kom med en väldigt vacker bukett med röda rosor och andra blommor som jag inte vet namnet på. Till buketten följde en liten hälsning från min gammelmormor, -morfar och mamma. Stort tack till er alla för dessa fina blommor :)
Igår var vi till barnmorskan. Har inte varit hos henne på många många veckor. Det var faktiskt roligt att få känna sig lite vanlig för en gångs skull. Träffade även min läkare en sväng vilket var väldigt roligt. Det är så roligt att se allas reaktioner på att jag är uppe och rör mig lite, jag blir så rörd av hur glada alla är att vi kommit så långt. Läkaren var så glad för vår skull och lika barnmorskan. Ingen trodde nog att vi skulle komma tillbaka till Kvinnohälsan men tji fick dom :)
Vi mätte magen för att se hur lillen växer men vi har inget att jämföra med eftersom jag istället gjort tillväxtultraljud på sjukhuset (bortskämd ;) ). Men går jag så pass långt så jag får komma tillbaka en gång till så finns det åtminstone ett mått att jämföra med. Lyssnade på hjärtljuden som lät väldigt bra och så fyllde vi i lite pappren. En om hur graviditeten varit och en inför förlossningen. Den sistnämnda är egentligen vad man har för önskemål inför förlossningen, lite som ett förlossningsbrev som finns i journalen. Jag känner mig ganska lugn, lite nervös så klart men även förväntansfull. Det jag är rädd för är att spricka och biverkningar av smärtlindring. Biverkningarna är nog det jag är mest rädd för. Vid Doris förlossning fick jag morfin och lustgas och kombinationen gjorde mig väldigt groggy och jag kommer inte ihåg så mycket från förlossningen och den lilla stund som hon levde på mitt bröst. Detta gör så ont och jag vill inte gå miste om detta med denna lilla skrutt. Nu blir det ju förhoppningsvis helt annorlunda men jag vill in missa något på grund av någon smärtlindring.
Nu måste jag nog göra mig iordning för jag ska iväg och träffa en tjej som jag skrivit med via familjeliv. Det visade sig att vi har samma barnmorska och det skiljer bara 2 veckor mellan våra skruttar. Vi ska träffas över lunch nu, det ska bli så spännande att träffa henne :)