Ingo

Efter att Doris föddes så kände vi starkt att vi ville skaffa barn så snart som möjligt igen. Inte för att ersätta Doris, det kan ingen och det vore inte rätt att lägga den bördan på det barnet, utan för att vi helt enkelt ville ha ett barn, ett barn som vi förhoppningsvis kan ta med oss hem från BB och spendera resten av våra liv med.

Väntan blev inte lång. I början av mars så vaknade jag och var stensäker på att jag var gravid. Jag tror aldrig jag varit så säker på något i hela mitt liv och jag kände mig så otroligt glad och förhoppningsfull. I mitt lyckorus köpte jag ett graviditetstest men som visade negativt. Jag blev väldigt besviken men någonstans inom mig så fanns fortfarande övertygelsen.

10 mars åkte jag och Marcus till Stockholm för att göra varsin minnestatuering till Doris. Vi spenderade helgen där tillsammans med Marcus familj. Dagen därpå gjorde jag ett till test. Denna gång visade det svagt, svagt, svagt positivt. Det var så svagt att vi inte vågade hoppas på för mycket. Så vi bestämde oss för att gå till Ungdomsmottagningen på måndagen efter. Värsta besöket någonsin vilket mestadels berodde på barnmorskan men även på grund av att testet var negativt. Då påbörjades väntan på mensen men som aldrig kom. Gjorde ett till test som var svagt positivt men ändå positivt. Gjorde ett till som visade samma men vid det här laget så litade vi inte på testerna ;) så vi bokade tid på Kvinnohälsan. 11 mars fick vi vårt efterlängtade starka + :D

Så nu är jag gravid och den lilla är beräknad att komma i slutet av november.

Eftersom både jag och Doris var friska så misstänker dom att jag har en försvagad livmodertapp vilket innebär att den inte orkar hålla ihop när barnet börjar bli lite större. Därför ska jag få ett cerklage 10 juni. Lite förenklat så är det i stort sett ett snöre som man drar ihop livmodertappen med för att ge stöd under graviditeten.

Uppdatering fredag 2011-07-22

Att sätta cerklaget gick bra, det som var svårast var att ta det lugnt då jag mått bra hela tiden efter ingreppet. Fick foglossning strax efter som antagligen beror på att jag rörde mig så lite. Hade även mycket sammandragningar vilket resulterat i några turer in till akuten och förlossningen men tappen har varje gång varit oförändrad så jag fick en spruta med bricanyl och fick sedan åka hem.

Vid ett läkarbesök 18/7 visade det sig att jag hade en funeling ner till cerklaget så den stängda delen av tappen var endast 17 mm (vid undersökningen två veckor tidigare var den 27 mm). Så jag skickades direkt till sjukhuset och har nu legat där i några dagar.

Imorgon (v 22+6), ska jag få en spruta med kortison och även dagen efter för att vår älskade skrutts lungor ska mogna lite fortare på fall att förlossningen skulle dra igång förtidigt. På måndag skickas jag till Linköping där jag ska vara fram till v 26 eftersom om det skulle bli en förlossning under dessa veckor så har de bättre kompetens att ta hand om en så liten knodd. Men förhoppningsvis vill tappen hålla ihop så länge att jag får komma tillbaka till Jönköping.

Uppdatering torsdag 2011-10-06

Efter 11 veckor och 4 dagar får jag åka hem imorgon! Som gravid dessutom, vem hade trott det?! Min kära tapp och livmoder gjorde en helomvändning för några veckor sedan, ca 19 mm sluten och inga sammandragningar och höll sig så trots att jag fick röra på mig mer och mer. Så imorgon ska jag få åka hem (33+5). Jag ska fortsätta att ta det lugnt med mycket vila, korta promenader (kanske runt gården eller kvarteret till att börja med) och turer i rullstol. Den 25/10 ska jag tillbaka till förlossningen för att klippa cerklaget, då i v 36+2. Därefter får jag stanna över dagen för observation. Därefter kan vår lilla älskling egentligen komma när som helst. Men som det känns nu så skulle jag inte förvåna mig om jag åtminstone går över v 38 och kanske närmar mig BF datumet – 19 november. Men det hoppas jag verkligen inte :)

Uppdatering

Den 11 november 2011 kl 15.53 föddes en helt perfekt liten pojke som heter Ingo.
Kl 23.00 den 10:e sätter värkarna igång och kl 01 åker vi in till förlossningen. De gör då en undersökning och det visar sig att jag var öppen 4 cm så jag blir inskriven. Jag tar ett långt skönt bad och allt rullar på ganska bra tills värkarna ebbar ut och klockan 05 är dom helt borta. De diskuterar då om jag ska få åka hem (vilket jag inte vill) men eftersom jag räknas som omföderska så bestämmer de på ronden kl 9 att jag får stanna kvar och att man ska ta hål på fosterhinnan så vattnet går. Jag och Marcus har inte fått sovit på hela natten men lyckas sova ca 30 minuter tidigt på morgonen innan det är dags att ta hål på vattnet. Kl 11 går vattnet och jag ska gå runt för att försöka få igång värkarna. Kl 13 så har inget hänt så man beslutar att jag ska få dropp för att kicka igång det. Tror att det är vid 14-tiden som man börjar sätta droppet men det tar tid. En läkarstuderande gör det men glömmer att sätta på någon ventil när hon sticker mig i handen så det blir blod överallt; på sängen, på mig och henne. Men tillslut är den satt och jag får mitt dropp. Medan vi väntar går vi ut till matsalen för att hämta något att drick och äta. På vägen tillbaka så slår det helt plötsligt till och jag får en kraftig värk. Vi skyndar oss tillbaka till rummet och Marcus ska försöka sätta dit tensapparaten men han hinner bara få fram den innan nästa värk kommer (och jag vill ha massage). Nu var det kanske 30 sekunder mellan värkarna så det blir ingen tens och jag får panik och ber om epidural. Jag var inställd på att smärtan skulle trappas upp och jag skulle ha möjlighet att komma in i det för jag ville absolut inte ha epidural men när det kom så plötsligt och så starkt så blev jag rädd och ville bara bli av med smärtan. Så då skulle vi fylla i något papper om sjukhistoria men det var inte lätt när man har så ont. Så sjuksköterskan frågar Marcus som kollar på mig och jag får flämta fram svaren. Men ungefär en 35 minuter efter första värken så känner jag att jag vill krysta så barnmorskan kollar och jag är öppen och han är på väg ner så det blir ingen epidural (tack och lov). 8 minuter och 2-3 krystningar senare och han är ute vårt lilla mirakel. Det blev en otroligt snabb och smidig förlossning utan några som helst komplikationer. Sprack egentligen inget, det enda var en liten liten sprickning som blottade ett blodkärl som syddes med ett stygn men hade det inte varit för blodkärlet så hade jag inte behövt sys.

Nu är den långa, långa resan till ett levande barn över för denna gång (vill ha ett syskon till Ingo och Doris men det blir ett lite senare projekt) och vår lilla älskling hade inte kunnat välja en bättre dag, 11-11-11 :)