1 år sen senast och besök på Familjecentralen

Idag är det ett år sen vi för sista gången fick se vår älskade lilla Doris. Det var en otroligt fin sista stund vi fick tillsammans och är endast ett positivt minne. Lite sorgligt så klart och det var inte så roligt till en början men diakonen gjorde det till en väldigt mysig stund tillsammans med våra familjer och ett fint minne. Nu har det gått ett år. Över ett år sedan hon föddes och ett år sedan vi såg henne för sista gången. Det känns ganska skönt. Jag har bävat för dessa veckor men det har gått bra och det är nog mycket Ingos förtjänst. Jag är så glad att vi inte blev rädda och väntade med att försöka igen. Så glad att vi fått vår älskade son. Det hade nog varit jobbigare om vi inte haft honom. Nu kan jag ösa kärlek över honom :)

Vi var idag till familjecentralen där jag först skulle på återbesök hos min barnmorska och sen ett läkarbesök för Ingo. För mig gick det bra. Den lilla bristningen hade läkt bra däremot så behöver jag träna bäckenbottenmuskulaturen ganska rejält. Men det var ingen nyhet så nu blir det till träna :)
Och för Ingo gick det jätte bra. Han börjar bli en lite knubbis ;) Drygt 5800 g och 58,5 cm lång. Alla mått har verkligen skjutit på höjden men de börjar visa en tendens att plana ut sig. Jag hoppas verkligen det för annars kommer han bli en jättebebis ;) Han äter verkligen jätte mycket nu och väldigt ofta så det är inte underligt att han blir stor. För första gången sen han föddes så är jag trött som man säger att småbarnsföräldrar är. Jag får inte sova länge åt gången nu i och med att han vill äta oooofta, ofta, ofta så jag är ganska trött. Men det gör ingenting när man har en så underbar liten kille som Ingo :)

Doris fyller 1 år <3

Idag för ett år sedan föddes vår älskade Doris. Jag har varit så nervös för denna dag för jag kommer gå igenom allt som hände ett år sen, timme för timme. Till exempel så var jag inne på sjukhuset med värkar och väntade på undersökning vid den här tiden och vid sju låg min lilla älskling på mitt bröst och tog sina sista andetag.

Jag var rädd att jag skulle återuppleva allt och bara tycka att det var jobbigt… Men så är det faktiskt inte. Jag tyckte det var jobbigare dagarna innan för jag gjorde mycket fysiskt som i efterhand var det värsta jag kunnat göra. Dagen hon föddes är egentligen ingen hemsk dag. Det är dagen då jag fick träffa min underbara, magiska, mäktiga lilla dotter. Så denna dag ska firas! Vi ska fira hennes ettårsdag!

Vi har varit ner till minneslunden och tänt ett ljus till henne i det underbart vackra vinterlandskapet. Nu är vi på väg hem från stan där vi har köpt små skallror till våra älskade barn, varav en ska ner till minneslunden, till Doris.

Älskar dig mer än jag någonsin kan förklara. Det gör vi alla. Utan dig hade vi inte haft vår underbart goa och fantastiskt snälla Ingo här. Nu har jag två helt fantastiska barn som jag älskar över allt annat på denna jord Älskar dig oändligt mycket Doris

God Jul!

Sitter uppe i Jämtland, mätt och trött efter dagens firande. Men just nu väntar jag på att lilleman vill vakna så han kan äta lite innan läggdags :)

Vi började vår resa upp i fredags kl 18 och kom fram 04.15, 10 timmar är ganska bra gjort faktiskt med en liten knodd. Han var fantastiskt snäll hela vägen så det gick verkligen hur bra som helst :) Men eftersom han varit snäll och sovit hela vägen så var han ju inte alls sugen på att sova i morse när hans föräldrar inte ville något annat än att få sova :P

Vi är nu hemma hos Marcus familj vars hus ligger väldigt nära minneslunden där Doris ligger. Det närmar sig ettårsdagen, 3 januari, och det börjar kännas. Det är väldigt mycket tankar och känslor som dyker upp genom att bara vara här men det är så otroligt skönt att kunna gå och hälsa på henne. Det är första gången som vi varit där när hon faktiskt ligger i minneslunden. Förra gången jag var där så var hon inte gravsatt än men nu vet jag att hon finns där, vilandes. Jag älskar henne och saknar henne enormt och jag önskar så att jag kunde ha henne och Ingo här samtidigt.
Det finns ett hål i mitt hjärta, den platsen kommer alltid vara tillägnad henne. Hålet är fylld av kärlek till henne men det känns ändå tomt. Något saknas, hon saknas.
Desto längre avståndet är till henne desto större känns tomrummet. Det gör att jag önskar att vi bodde här uppe, eller närmre i alla fall. Inte 80 mil bort. Jag har känt senaste halvåret att det varit jobbigt att inte ha henne nära, att inte kunna komma och hälsa på lite oftare, inte bara 1-2 gånger per år. Jag älskar henne så mycket och vill så gärna ha henne hos mig, så nära mig som hon kan vara. Jag kommer aldrig få hålla henne igen eller se henne växa upp men jag kan vara henne nära rent geografiskt. Och just nu vill jag göra det jag kan.

Idag fick Ingo besöka sin syster för första gången på hennes fina viloplats med utsikt över sjön.

Mitt älskade hjärta som sov sig igenom både Kalle Anka, Tomten och julklappsöppningen. Han har fått en massa fina saker av farmor, farfar, fastrar och gammel-farfar :)

Jag älskar honom något enormt och skulle göra vad som helst för honom. Just nu kan jag inte ens sätta ord på hur mycket han betyder för mig och hur oändligt tacksam jag är över att ha honom i mitt liv <3

Ingo, du är mitt allt <3

Mina älskade små barn <3

Det är verkligen helt fantastiskt att man kan älska en person så mycket, en liten liten person som jag aldrig träffat och vet egentligen inte så mycket om. Jag kommer ihåg att det förundrade mig mycket när jag väntade Doris också och förundrades ännu mer över den otroliga kärleken som vällde över mig när jag såg henne för första gången. Den kärleken som fick mig att vilja skaffa barn igen redan samma kväll i min sjukhussäng. Hade det inte varit för den kärleken så hade jag nog aldrig försökt igen. Hade inte den kärleken funnits där så hade det bara funnits smärta. Det kändes verkligen som om vår lilla tjej överöste oss med en massa kärlek under våra två veckor uppe i Jämtland.

Jag längtar så otroligt mycket efter att få träffa denna lilla krabat och lära känna honom eller henne. Men vi är ju inte helt främmande inför varandra.

• Jag vet att h*n gillar att röra mycket på armarna. Det har jag fått känna på många gånger senaste tiden genom många slag mot blåsan, cerklaget och någon nerv som gör att det gör ont i ljumskarna.
• H*n gillar mat. När jag äter är det ofta full fart.
• H*n gillar ljudet från duschen. Helt underbart att sitta i duschen och se hur magen åker från ena sidan till den andra.
• Det är en väldigt livlig krabat som rör sig otroligt mycket. Många dagar känns det som om h*n rör sig non stop.
• Och så vet jag att h*n är väldigt känslig för beröring. Så fort det blir något form av tryck, om det så är kanten på byxorna, att jag ligger på sidan så magen vilar mot sängen eller man ska lyssna på hjärtljuden, så blir det alltid full fart. Ibland känns h*n lite irriterad för helt plötsligt kan det bli ett snabbt, hårt slag eller spark mot trycket.

Så lite vet jag om vår lilla älskling och det ska bli väldigt spännande att se hur h*n är utanför magen. Fortsätter det så här så blir det en viljestark och livlig krabat som gillar att äta. Vi kommer i sånna fall få fullt upp framöver :)

31+0 :)

Höll på att glömma veckans magbild! Tror att jag står konstigt för jag tycker att det inte händer någonting… Eller så är det bara jag som är van min bula numer :)

Är jätte trött nu och har varit hela dagen och jag misstänker att det beror på att jag hållit igång i två dagar nu. Inte fysiskt men mentalt vilket kan vara nog så jobbigt när man ligger här ;)

Mathias och Marcus kom hit i morse med den nu mera traditionella söndagsfikan. Idag bjöd dom på prinsesstårta :) Supermysigt och supergott :) Innan lunch var det dags för ett ctg. Marcus har inte varit med på det tidigare och för Mathias var det verkligen första gången så det var jätte roligt. Och som vanligt bjöd lillen på en liten dans tillsammans med dosorna på magen :)

Det känns lite tufft bitvis med min enorma hemlängtan men det kan kännas bra emellanåt också så jag försöker fokusera på dessa stunder. Jag är otroligt glad att allt detta händer nu och inte för ett år sedan eller tidigare. När jag mår mindre bra som igår så blir jag inte rädd som jag har blivit tidigare. Tidigare har jag blivit livrädd och trott att nu är depressionen är på g och varit rädd att det skulle hålla i sig under hela vintern. Men nu så tänker jag inte alls så. Jag identifierar mig inte med säsongsdepressionen, den är en del av mig men en väldigt liten del och jag vet att stunderna jag är nere behöver inte vara länge. Om jag tillåter det så kan jag åtminstone för en stund må lite bättre bara en minut senare. Allt som hänt kring Doris, graviditeten och tiden efter har lärt mig otroligt mycket om mig själv och hade det inte varit för henne så hade jag nog haft det 1000 gånger svårare under en sån här period.  Jag är jätte tacksam för allt hon lärt mig. Hon lärde mig saker under sin korta tid på jorden som annars hade tagit mig många många år att lära mig. Så tack så jätte mycket för din underbara gåva älskade dotter <3 Du är verkligen mäktig och magisk <3

Skuld…

Hade jag åkt in dagarna innan när kroppen började ge signaler om att något inte står rätt till så hade min älskade dotter varit här. Jag hade kunnat vara en trött men väldigt glad mamma just nu. Det kan kännas så tungt när jag kommer på det och det värker i hela min själ vi tanken på att jag hade kunnat ha min flicka hos mig just nu om det inte varit för min rädsla att vara besvärlig. Jag saknar henne så mycket och jag hade så gärna velat lära känna henne. Men jag kommer aldrig få träffa henne igen, aldrig få se henne växa upp. På grund av mina misstag.

Men dom misstagen kommer jag aldrig göra igen! Denna gång ska jag få vara en mamma med sitt barn sovande bredvid sig, som går med barnvagnen i ur och skur och lite senare som släpar med sitt skrikande barn ut från affären då denna inte fått leksaken som h*n absolut ska ha.

Men jag kan bli så arg på mig själv att jag inte gjorde något. Trösten har som hela tiden varit att om jag hade ringt in när jag fick väldigt mycket flytningar eller när jag kände värken i rygg och mage, att läkarna bara hade sagt åt mig att vila och om det inte ger med sig så ska jag komma in. Det gick ju nämligen över, både flytningarna och värken men vid denna graviditet så inser jag att det antagligen inte är så det hade gått till. Antagligen så hade de sagt åt mig att komma in för en kontroll. Hade jag gjort det så hade dom kunnat ge mig något för att värkarna skulle sluta och kanske sätta in ett cerklage innan jag öppnat mig helt. Jag kan inte ljuga för mig själv längre. Jag bär ansvaret för att vår Doris inte är här…

En händelserik natt

Börjar märkas att jag går hemma själv mycket. Kom på mig själv idag med att gå och prata med Doris och lillen i magen medan jag gjorde frukost. Känns ganska bra faktiskt att göra det ibland, känner mig inte ensam då och Doris känns så verklig. Ibland känns det som om Doris skedde i ett annat liv, har det verkligen hänt mig? Men samtidigt så vet jag ju att hon är verklig, hon har legat i min mage, hon är min dotter. Sorgen, saknaden och kärleken jag känner för henne vittnar varje dag om att hon finns.

Blev en intressant natt här. Gjorde misstaget att ta en promenad igår igen, inte lika lång men tydligen för långt för jag hade väldigt mycket sammandragningar och väldigt ont i ryggen. Vilade/sängläge mellan 18-23 för att se om det ville släppa men det gjorde det inte och jag hade ont i ryggen som vid mensvärk. Kan vara så svårt att urskilja vad som är foglossning eller vad som skulle kunna var ryggontet som blir vid värkar. Så jag ringde till förlossningen och dom tyckte att jag skulle komma in på en koll eftersom jag ringde dagen innan och det inte släppt sen dess. Så stackars Marcus som var jätte trött och skulle jobba idag fick hämta bilen och så åkte vi till akuten. Tack och lov så blev det inte några tre timmars väntetid denna gång utan fick komma in ganska snart. De kollade livmodertappen med VUL (vaginalt ultraljud). Man kan inte se hela bebisen då men jag kunde se benen som rörde sig näst intill non-stop under undersökningen. Så otroligt mysigt att se! Inget fel på lillen i alla fall :)

Som tur var så hade inte livmodertappen påverkats något av sammandragningarna utan var lika lång som en vecka sen. Men vi fick gå till förlossningen där jag fick en spruta med bricanyl (får livmodern att slappna av) och ligga i en säng en stund tills jag kunde känna att den börjat verka. Det var väldigt längesen som min livmoder var så mjuk! Tydligen så är den lite spänd mer eller mindre hela tiden. Och jag har aldrig varit så skakis som jag var då. När vi kom ut till parkeringen och Marcus skulle gå och hämta bilen så stod jag och huttrade som aldrig förr. Det var en väldigt underlig känsla :)

Sömnlös

Kan inte sova. Fick idag brevet vi väntat på så länge, brevet som bekräftar att vår lilla ängel äntligen ligger på sin viloplats. Marcus såg det i brevlådan när han kom hem vid 23 och sen dess har det stilla rullat många tårar längs mina kinder. Det gör så ont att veta att vi inte kommer kunna besöka vår lilla Doris innan jul men jag ska be andra gå dit och lämna en liten blomma från oss. Och så ska jag gå till minneslunden här och kanske även kyrkan för att tända ljus.

När jag låg i sängen med tårar rinnandes på kinderna och tankarna som rusade iväg till dom mest bisarra, jobbiga tankar så är det en liten som tar mig tillbaka till jorden med några starka sparkar rakt på min hand. Mina älskade små barn. På något vis så har dom alltid hjälpt mig när jag behöver det som mest. Doris som med sitt stora hjärta ville ge kärlek tillbaka efter förlossningen och denna lilla krabat som hjälper sin mamma att hålla fokus på det som är viktigt. Jag älskar er så fruktansvärt mycket och är så stolt över er <3

Ny blogg och graviditet!

Eftersom det händer mycket i mitt liv just nu och jag blev lite trött på blogg.se så tänkte jag testa detta istället :)

Tänkte börja med att berätta att jag är gravid :D I skrivande stund är jag i v 14+6 och magen börjar växa så smått. Har inte känt så stort behov av att berätta tidigare men jag kände att det är dags nu särskilt med tanke på att jag ska genom gå ett ingrepp för att sätta in ett cerklage nästa fredag. Efter det så finns det en möjlighet att jag kommer vara mer aktiv här på bloggen eftersom jag kommer vara tvungen att ta det väldigt lugnt i 2 veckor. Så antagligen så kommer en uttråkad Melinda häcka en del på internet.

Jag kommer ta bort lösenordet på gamla bloggen om det är någon som är nyfiken. Där har jag skrivit om denna graviditet och alla tankar som finns.

Hoppas att ni vill följa mig på min resa :)