Doris

Den 3 januari föddes vår underbara lilla flicka alldeles förtidigt, v 21+5.

Detta är min förlossningsberättelse.

Det började strax innan 16.00 den 3/1 då jag kom hem till min pappas tomma hus. Jag såg då att det kommit lite väl mycket blod i flytningarna och jag började få ont i magen, ungefär som mensvärk som kom och gick. Jag blev rädd och ringde Marcus för jag visste inte hur jag skulle göra. Vi ringde båda två till sjukvårdsrådgivningen som direkt kopplade mig till förlossningen på Östersunds sjukhus. De sa att jag skulle komma in direkt på en undersökning.

Jag ringde min pappa som kom 10 minuter senare och sen bar det av mot Östersund i hög hastighet. På vägen in kände jag hur värken i magen kom mer och mer regelbundet och det gjorde ondare och ondare. Men fortfarande ville jag inte tänka att det kanske är värkar.

Vid 16.30 var vi inne på sjukhuset och jag mötte upp mamma där. Inne på förlossningen fick jag ett rum men strax efter så gick vi in till ett undersökningsrum. Där lyssnade barnmorskan efter lillans hjärtslag som lät jätte bra och hon reagerade på trycket på magen så allt såg bra ut.

Sen fick jag vänta ganska länge och jag var ensam i rummet för min mamma satt utanför och väntade eftersom de sagt att läkaren skulle komma och undersöka mig. Men hon kom aldrig och värkarna blev starkare och starkare. Det blev till slut så jobbigt att jag inte kunde slappna av genom dom och började vrida mig i sängen och ville inget hellre än att rusa därifrån. Då ringde jag mamma och bad henne komma. Inte långt därpå kom läkaren och de gjorde ett ultraljud. Där kunde jag se hur min lilla älskling levde rövare i magen. Plötsligt gick läkaren ut och kom tillbaka med en till läkare. Hon kollade också på ultraljudet och de pratade om en buktande hinna, men jag förstod inte vad de pratade om.
Därefter gjorde de en gynundersökning och sa att jag var öppen. Jag förstod fortfarande inte riktigt vad som föregick. Tänkte att jag kanske var lite öppen men att det skulle gå att stoppa.

När läkarna gick kom mina föräldrar in och barnmorskan berättade att förlossningen var igång och jag var fullt öppen. Det fanns inget de kunde göra för att stoppa värkarna. Detta var ca 18.30.

Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte i det ögonblicket. Tror inte jag tänkte någonting, det gjorde bara fruktansvärt ont, ondare än jag någonsin kunnat föreställa. Det gjorde otroligt ont fysiskt, men ingenting mot hur det kändes i själen. Därefter stängde jag av. Jag stirrade upp i taket, slängde bort pappas tröstande hand och ville bara att allt skulle vara över. Jag fick något som skulle lindra värkarna men det hjälpte inte så jag fick en spruta morfin i armen och därefter gick vi in till ett förlossningsrum. Sprutan hade inte hjälpt särskilt mycket så jag fick en till i benet. Men det gjorde fortfarande så fruktansvärt ont så jag ville ha ryggmärgsbedövning, jag ville inte känna någonting, helst hade jag velat göra ett kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte genomgå en förlossning där jag visste att varje minut förde mig närmre att mista mitt barn.  Men det var för sent för mer bedövning eftersom det var dags att krysta.

Istället fick det bli lustgas. ”Krysta när du känner att det trycker på.” Men, jag känner inte något tryck tänkte jag. Antagligen var hon så liten att det aldrig blev något tryck. Så jag krystade i alla fall. Först kände jag vattnet forsa ur mig, vattnet hade inte gått än. Och vid nästa krystning kom hon min älskade lilla tjej.

Innan krystningen påbörjades frågade läkare och barnmorska om jag ville hålla i bebisen när den kom. Just då visste jag inte. Jag var i en bubbla utan några känslor. I den fanns bara tanken att jag vill att det ska vara över.
Men så fort hon kom ut så sprack min bubbla. Jag lutade mig fram och ville bara se henne, ta på henne, hålla henne.

De la henne på mitt bröst, den lilla, lilla krabaten. Efter att haft henne där en stund frågade de om jag ville veta vad det var för kön. Underligt nog hade jag inte tänkt på det över huvudtaget, det var det sista jag tänkte på. Det var helt enkelt mitt underbara barn. När vi såg att det var en lite flicka kändes det så rätt på något sätt. Enda sen jag blev gravid så har det känts som om vi skulle få en dotter och det var mest flicknamn som vi fastnat för, särskilt Doris. Och när jag höll henne så stämde allt, det var en liten Doris. Vi hade hela tiden föreställt oss en viljestark liten tjej, vilket hon verkligen visat under dagen. Vår fantastiska lilla dotter.

Medan hon låg där på mitt bröst så tog jag hennes hand, den lilla perfekta handen. Det var ett underbart ögonblick som jag aldrig kommer glömma. När jag lade mitt finger i hennes hand reagerade hon som vilken bebis som helst, hon slöt sina små fingrar kring mitt. Förutom det rörde hon sig inte mycket utan somnade bara in på mitt bröst.

Allt hade gått så fort. Från första värken strax innan 16.00 till det att hon låg på mitt bröst strax efter 19.00. Jag förstod det knappt. Att jag var hög på morfin och lustgas hjälpte inte heller, men så snart det började släppa och jag åter hade henne i min famn inne på gyn, så gjorde det så ont. Men jag visste och kände att det onda grundade sig i en oändlig kärlek till vår älskade lilla Doris.

(Finns även på min förra blogg, melers.blogg.se, där ni kan läsa mer om graviditeten med Doris, livet efter och även lite om nuvarande under kategorin ”Skyddade inlägg”  då de tidigare var lösenordsskyddade.)