Hjälp mig istället!

Det är en liten utmaning för psyket att ligga här själv hela dagarna. Jag kan tycka att det är jobbigt att ligga här men jag har på något vis accepterat att det är så här just nu och kommer antagligen se likadant ut flera veckor till, eller det är vad jag hoppas på. Så jag försöker att inte tycka synd om mig för att vara här men det kan vara svårt när alla andra gör det. Jag förstår att alla är oroliga för oss, det är vi med och det är okej. Det som kan kännas jobbigt är att höra att de önskar att vi slapp gå igenom detta och oja sig över att jag måste ligga på sjukhus. Grejen är den att jag ligger här, själv med mina tankar hela dagen, och försöket att inte tänka i dessa banor och att då få höra dessa saker större delen av samtalen jag får gör det svårt för mig hålla tankarna borta. Jag vet att alla vill väl men det kan bli så fel. Jag vill inte att folk tycker synd om mig, eller jag vill åtminstone inte se eller höra det. Håll tummarna för oss och peppa mig istället! Det kommer inte vara för alltid och jag gör det för en god sak. Om det är vad som krävs för att vi ska få behålla vår lilla skrutt så är det klart att jag kan spendera några veckor eller månader på sjukhuset. Klart att det kan kännas tufft men det är det värt.

Så som sagt, tyck inte synd om mig, jag gör det för en god sak, för en underbar liten person som jag hoppas få se växa upp. Peppa mig istället, stötta mig, påminn mig om att det inte varar för alltid när jag har en tung dag. Påminn mig om att dagarna går, jorden har inte slutat snurra. Varje dag ger vår älskling mer tid och större chans att överleva.